Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 36. En örfil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
420
däröfver, att hennes trogne kavaljer blifvit så missfirmad, dels
däröfver, att hennes så omsorgsfulla toalett blifvit gjord alldeles
förgäfves.
Det sista af hennes person, som syntes, då hon trippade ut
genom dörren, var hennes trogne riddares bild.
Själfva Harald Lejonman kunde icke återhålla sitt löje.
— Jag måste tillstå, herr Penselström, sade han, att er
målning tog sig mycket besynnerlig ut på tant Britas kjortel.
Skulle det kunna tydas såsom symboliskt i afseende på kapten
Hvirfvelboms och tant Britas respektive förhållande till hvarandra,
då man tänker på, på hvilken plats på fröken Lohufvuds klädning,
som porträttet var appliceradt?
På en gång sprang lejonet upp i kapten Hvifvelboms bröst.
Med en genomträngande blick gick han intill Harald och gaf
honom med sin väldiga näfve ett så kraftigt slag för örat, att
löjtnanten så när hade stupat, och kaptenen yttrade med dof röst:
— Nu är det slut med mitt tålamod pojke! Jag tänker
inte längre fördraga ditt näsvisa uppträdande. Ehuru du är min
släkting på långt håll, kan jag inte mera anse dig annat än som
militär. Jag fordrar upprättelse!
Fröken Lydia gaf akt på, att själfva Harald bleknade vid
denna ton, som kaptenen tog sig.
— När kapten befaller, är jag till kaptens tjänst, svarade
han emellertid halfhögt. Sätt ut tid och ort; jag skall inte
försumma mig!
De båda herrarne följdes därpå ut.
Waldenberg, som sprungit upp, röjde det största lugn eller
kanske till och med en viss grad af munterhet.
Fruntimren sågo stumma och ytterst förvånade på hvarandra.
Den stackars artisten hade bleknat och rodnat ömsom.
Helt hastigt grep han penseln, och började med ifver måla
på fröken Lydias porträtt.
Ingen vågade störa den allmänna tystnaden, hvilken lik en
hemsk aning rådde öfver alla de närvarande
Efter några minuters förlopp tittade häradshöfding
Waldenberg in genom dörren.
— Herr Penselström, sade han, var så god och kom hit.
Lägg bort både palett och penslar.
Artisten lydde; men det skedde med motsträfvighet och till
och med med stark sådan.
Så snart damerna blifvit ensamma, sprang fröken Lydia
fram till gummorna Lohufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
