Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 37. Kalaset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
426
— Jakob arbetade för Rebecka i fjorton år — — —
— Var så god och kom inte med några insinuationer, inföll
fröken Rebecka Lohufvud ganska skarpt till hela sällskapets löje,
trots det att ingen vågade visa sin skrattlust öppet, mer än den
oförbätterlige häradshöfdingen, hvilken under en komisk bugning
sade:
— Jag ber om ursäkt, det var ej meningen och jag kunde
ej tro, att det skulle stöta på patrull.
Och så sjöng fröken Lydia sista versen i den vackra sången.
»Vi må pröfva hans kärleks halt,
Förrn han vinner ej dig, mitt allt,
Väl är du värd att vinna!
Och om riddaren värdig är
Skall han till målet hinna!»
— Skönt! utropade häradshöfdingen och gnuggade händerna
liksom af förtjusning och tillförsikt.
Damerna gingo nu från pianot samt blefvo tackade för
musiken och sången. —
Herr Penselström föreföll vara orolig.
Han hade inte lust för penseln i dag och det föll fröken
Lydia in att öfvertala honom att föreställa för sällskapet någon
utmärkt person, eftersom hon hade hört honom själf tala om sin
mimiska förmåga och sin imitationskonst.
Han nekade blygsamt i början men slutligen lät han likväl
öfvertala sig att tillmötesgå fröken Lydias och de öfrigas
samfällda önskan.
Man sköt hop Stolarne i ring och tog plats pä dem och herr
Penselström uppträdde midt i ringen.
Han fann sig icke illa; ty han började att med patos deklamera
emot dueller, än imiterande Nils Vilhelm Almlöfs mäktiga
deklamation, än härmande fru Torsslows målföre.
Han vann i början erkännande; men slutligen, då i
deklamationen förekom något om ungdomens oförsiktighet, stod kapten
Hvirfvelbom upp och gick sin väg, under det att ett stolt löje
spelade på hans läppar.
I samma ögonblick öppnades en annan dörr, i hvilken den
hederlige och klotrunde prosten visade sig.
— Prosten! utropade alla.
— God dag! God dag mitt herrskap! hälsade han. — Det
är en obeskifligt vacker dag i dag.
— Det kunde ingen säga något emot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
