Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 37. Kalaset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
428
tycktes alltsammans vara ett fèslott, så skönt speglade sig de
upplysta fönstren i vattenytan.
Det var ljuft att höra den blinde Edmund i sommaraftonen
sjunga, där han stod lutad mot sin moders knä:
Ur sorgens skärseld själen renad går
Att njuta evighetens rö och lycka.
Den, som ej lidit, ännu aldrig får
Den högsta glädjen till sig trycka.
Då smärtans skärseld oss i lifvet når
Med sjukdom, sorg, med invalidens krycka
Oss pröfvar hårdt med plågor, afgrundssvår
Och svinner hän — hur glädjens rosor smycka.
Hvar vrå, hvar bror, hvar vän med kärlek öm,
Ja, hela världen glada färger vinner.
I hälsans dar blir lidandet en dröm,
Som sakta, småningom försvinner.
Hur hårdt du än på tamburinen slår
Och sorglös glömmer, glömmer dag och år,
I solsken dväljes och tar lifvet lätt
Och knappast känner orden: Till reträtt,
Då minst du väntar det, från hjärtats regioner
Framklinga vemodsfulla harpotoner.
Till allvar, själ, de mana och betänk
Din plikt emot dig själf; en dyrbar skänk
Är lifvet, som dig gafs att varsamt vakta.
För tamburin ej glöm att harpan akta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
