Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 38. Nattliga äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
445
systrarna Lohufvud och hon hade också längst burit bördan af sitt
löfte på ett tungt hjärta.
Kapten Hvirfvelbom tycktes i hast lifvas af en fläkt af
samma hjältemodiga anda, hvarmed han nyss förut trädt sin
motståndare, baron Harald Lejonman till mötes; ty han trädde fråm
till »tant Brita» och fattade hennes hand, sägande:
— Kusin!
— Kusin! svarade »tant Brita» med något ovanligt mildt i
sin stämma.
Hvirfvelbom fortfor:
— Om kusin det allra ringaste sätter värde på mig, så visa
det nu därigenom, att kusin nu inte längre ger mig korgen. Kusin
kan, ta mig tusan, just nu gifta sig med mig, om kusin vill. Säg
ja, kusin!
»Tant Brita» gjorde en knipslug min.
Tigande såg hon sig försiktigt omkring på alla de
närvarande fysionomierna och yttrade därefter segervisst:
— Nu se ni alla, mitt herrskap, hur enträgen min aktade
kusin Hvirfvelbom är. Jag kan inte slippa kusin med mindre. Så
får jag väl säga ja då, kära kusin.
— Hejsan! utropade hapten Hvirfvelbom och omfamnade i
detsamma »tant Brita» under den största förtjusning.
— Är kusin nöjd nu? sporde fröken Rebecka.
— Ja, svarade kapten Hvirfvelbom. — Men ta mig tusan
har jag ändå inte den där tjufpojken Harald Lejonman att tacka
för min lycka.
— Därtill kan inte nekas.
— Jag förlåter honom för den skull, fortfor Hvirfvelbom,
både duellen och — — —
»Tant Brita» lade handen på hans mun. Hon förstod, att
han hade för afsikt att tala om den där förargliga händelsen med
kaptenens porträtt.
Alla gratulerade.
Häradshöfding Waldenberg och fröken Lydia sågo på hvarandra
med blickar, som de väl förstodo.
Waldenberg vände sig nu åter till fröken Lydias mor:
— Fru grefvinna! sade han. Nu vågar jag be om er
tillåtelse att få hoppas! Ert modershjärta, som nu inte längre är
bundet af något löfte, skall helt säkert icke neka mig en lycka,
som jag vet äfven skulle blifva er dotters. Ni känner alla mina
förhållanden. Jag framställde dem enkelt och uppriktigt för eder
i går, och jag hoppas, att jag icke måtte anses ovärdig er dotter,
fröken Lydia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
