Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 43. Elsa Lohufvuds son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
486
välbekant för unge grefve Lohufvud, ty han hade ströfvat vida
omkring där under sina goss- och ynglingaår.
Kölden och den hastiga ridten samt ensamheten bragte
honom omsider något till besinning.
Han insåg den förfärande vidden af den genom hans
obändiga häftighet vållade olyckan.
Han tänkte på sin stackars nu mera ganska sjukliga mor
där hemma på Stora Högåker, där hon lefde fram sina glädjefattiga
dagar och där han lekt och fröjdats som barn. Han älskade
sitt fädernehem med passion.
Han insåg, att han, om flykten lyckades, måste snarast
fortsätta öfver riksgränsen och vistas ute i främmande land, till
dess att konungens nåd kunde vinnas och det blefve bevisadt, att
endast ett vådadråp skett.
Men skammen skulle dock alltid vidlåda honom.
Och nu snart skulle skvallret, det alltid beställsamma
skvallret föra ryktet om händelsen till Stora Högåker, till hans mor,
den stackars profvade Elsa, den forna Solen i Karlstad.
Han förbannade sitt häftiga lynne.
I ett ögonblick af uppbrusning hade han kastat den
skickelsedigra tärningen i spelet om heder och skam. — Den var
kastad en gång, blod klibbade vid hans händer, såsom en gång
vid Kains och hans handling kunde icke göras ogjord.
Långa år få gälda,
Hvad stunden brutit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
