Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 44. Vid Arvidstorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
487
Kap. 44.
Vid Arvidstorp.
Uppfylld af de dystraste tankar red grefve Lohufvud fram
till Arvidstorp, hvarest han fann förstudörr och fönsterluckor på
det omsorgsfullaste tillskrufvade. Intet ljus skönjdes ur de små
hjärtformiga öppningarne på fönsterluckornas öfre fält och intet
ljud hördes inifrån stugan. Det var tyst som i grafven.
Tre gånger knackade han med skaftet af ridpiskan på
dörren, utan att man svarade inifrån.
Tänk om Magdalena var borta! — — Ja då — — —
Det kom en känsla öfver honom, som han ej kunde förklara.
Det föreföll honom, liksom om berördes redan hans nacke af
skarprättarens bila. Han kände sig förintad.
Dock han lyckades att åter bemanna sig samt förnyade
knackningen.
Förgäfves! Blott en ilsken hund hördes skälla.
Han undersökte dörren och lyssnade vid fönsterluckorna; men
det var ingenting, som gaf tillkänna, att det fanns någon
lefvande varelse i huset utom hunden.
Nu ihågkom han, att det fanns en liten bakväg från
trädgården och denna ingång var honom väl bekant från hans
barndom, emedan Fredrika, hans gamla amma, hade bott där, innan
Arvidstorp blifvit upplåtet till boställe åt skarprättaren.
Han band sin häst invid väggen af ett litet uthuslider och
gick därefter omkring boningshuset och då han kommit in i
trädgården, kunde han till sin glädje finna, att en svag ljusstråle
trängde ut genom de hjärtformiga öppningarne på köksfönstrets
väl tillskrufvade luckor.
Upplifvad genom vissheten om, att människor säkert funnos
inne i byggnaden, fastän de ej så där i mörka natten vågat öppna
för okände besökare, gick han fram till fönstret, klef upp på en
slipstensinrättning, som stod där och lade sin mun till en af de
förut omtalade hjärtformiga utskärningarne i luckan och ropade:
— Magdalena Svennlund!
Det blef genast rörelse innanför, det hörde han och ljuset
som trängde ut, blef äfven starkare; man hade väl tändt ännu en
lampa.
— Är Magdalena Svennlund inne! ropade grefven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
