Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 44. Vid Arvidstorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
491
gumman. Kära Magda, barnet mitt, leta ut de allra bästa
blodiglarne, du har, åt fröken Maria.
Den gamla, blinda kvinnan var tillfredsställd.
Magdalena tog en af ljusstakarne i handen och gick förut
samt förde grefven med sig in uti en på andra sidan om
förstugan belägen liten kammare.
— Hvart för ni mig? frågade grefven.
— In i min fars rum, svarade hon. Vänta här, jag måste
springa ut och ställa in er häst i stallet.
Hon ställde ljusstaken på ett litet bord och lämnade
grefven ensam, stängande dörren väl efter sig.
Då grefve Lohufvud blifvit ensam, såg han sig omkring i
rummet.
Han var således i skarprättare Svennholms kammare, ensam
och allena — han kände just som en rysning.
Äfven detta rum var enkelt, men nätt inredt. Där fanns
taflor på väggarne, som voro behängda med ljusa och glada tapeter,
golfvet var belagdt med mattor och vid ena långväggen stod
en säng, som var högt uppbäddad och å hvars täcke, som var af
rosigt damast, lågo spetskantade kuddar. Sängomhängena voro
förfärdigade af ljusblå kattun.
Det fanns uti detta rum intet, som vittnade om, att dess
innehafvare utöfvade skarprättarens dystra och allt annat än
afundsvärda roll.
Att detta kall ej var afundsvärdt, det bevisades bäst däraf,
att skarprättaresysslan var så svår att få besatt, då den någon
gång blifvit vakant och att skarprättaren själf ofta af folket
nämdes helt enkelt: »Den förbannade».
Grefve Lohufvud hade, då han blifvit lämnad ensam i rummet,
ställt sig med ryggen stödd mot ett stort väggfast skåp.
Utan att han gaf akt därpå, kom han åt låset till detta
skåp, hvilket gjorde, att dörrarne flögo upp.
Han vände sig om för att stänga dem.
Men han ryggade förskräckt tillbaka.
Det var en obehaglig syn, som framställdes för honom.
Uti skåpet fann han hängande tvänne röda skjortor, ett par
svarta klädesdukar, tjocka linor och tvänne stora blankpolerade
bödelsyxor.
Han for ihop af en rysning vid åsynen af denna skarprättarens
dystra garderob.
Det var, som om händerna och armarne ville neka att göra
sin tjänst, då han skulle stänga skåpdörrarne.
— Hvilken dårskap! mumlade han. Jag visste ju redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
