Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 45. Sargade mödrahjärtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
498
Stora Högåker den — — —
Stackars älskade mamma!
Strax efter sedan jag i går afsändt mitt bref till dig, fick
jag genom en anonym skrifvelse veta, att min stackars Ludvig
lyckligt och väl kommit till Hamburg och i detta nu lär han vara
på väg till Sydamerika.
Från säkert håll — genom Maria von Gryning — vet jag, att
Ludvig hjälptes på flykten af — kan du tänka dig det, mamma
— af Magdalena Svennlund och hennes far — tänk min son, din
sonson i skarprättarens händer — hu! — jag vågar knappast
skrifva ut det rysliga namnet.
Maria von Gryning hjälpte Ludvig med en betydande summa,
penningar och förklädd till en af Svennholms drängar kom min
son lyckligt öfver gränsen och till Kristiania, hvarifrån han skaffade
sig lägenhet öfver till Hamburg.
Pengarne har jag naturligtvis genast ersatt åt Maria.
Skarprättaren och hans dotter måste jag naturligtvis rikligen
belöna. —
Min sons olycka är en gräslig och tung börda för mig. Han
är ju den sista af denna gren af den annars så stora och
vidtutgrenade Lohufvudska ätten. Och trots det att jag själf är en
bondedotter, sörjer jag djupt öfversatt denna gren af ätten skall
utplånas; och mången gång tänker jag, att det är jag, som inympat
förbannelsen på denna gren, alldenstund de öfriga grenarne
af Lohufvudska ätten lefva i välsignelse och glädje. —
Hvad som grämer mig nästan mest af allt, det är, att det
var Isabellas son, som skulle komma i farten för Ludvig och bli
misshandlad af honom.
Jag gjorde — ehuru jag väl kan säga, att jag därtill var
oskyldig — lifvet glädjetomt för henne, då Ludvig gaf mig sin
kärlek i stället för åt henne, som ju från barndomen var utsedd
till hans brud.
Och nu skulle det just vara min och Ludvigs son, som skulle
bringa Isabellas son i en gräslig olycka.
Jag ansåg mig skyldig att fara till Isabella Stålsko på Svanöholm,
fastän det verkade nästan som ett straff att fara dit. Jag
visste ju ej, hvad som skulle komma att hända mig där.
Emellertid for jag dit för att beklaga henne och bedja
henne i någon mån förlåta min Ludvig.
Jag hade trott, att jag ej skulle bli mottagen. Men jag misstog
mig alldeles därutinnan. Jag blef tvärtom mottagen med stort
deltagande och mycken ömhet. Ja vi omfamnade hvarandra till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
