Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 45. Sargade mödrahjärtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
500
mitt lif. — Är jag då endast till för att lida! — — Nej, nej
Herre, mumlade hon ångestfullt men ödmjukt, ske din vilja. Detta
kors har du af nåd och till pröfning lagt på mina skullror.
Jag är din tjänarinna. Hjälp mig att med tålamod bära mitt
lidande.
Hon knäppte andäktigt sina händer.
Efter ett par minuters paus, sade hon till sin trotjänarinna.
— Det andra brefvet, Tilda!
Tilda bröt det.
— Det är från grefvinnan Isabella Stålsko, född Lejonman,
sade Tilda tvekande.
— Jaså, ja, jag anade det, sade grefvinnan, jag anade det.
Läs äfven det högt för mig.
Tilda lydde.
Grefvinnan Isabella skref:
Svaneholm den — — — —
Högvälborna fru grefvinnan Louise Lohufvud!
Stockholm.
Genom fru grefvinnans sonhustru, Elsa Lohufvud på Stora
Högåker, har fru grefvinnan säkert redan fått underrättelse om
den oerhörda olycka, som träffat mitt hus — min son Conrads
hemska ofärd.
Grefvinnan Elsa Lohufvud har besökt mig här på Svanöholm
i min sorg och förtviflan och på allt vis och sätt har hon lagt i
dagen sitt af hjärtat gående deltagande för mig.
Jag kan inte vara ond på henne. Hon drabbas ju tyngst
af denna ofärd, som är frukten af våra söners gräl.
Jag skrifver ej till er, fru grefvinna, för att beklaga mig
och allra minst för att beklaga er. Äfven om ni skulle känna er
illa berörd af olyckan, skulle jag ej kunna beklaga er.
Jag skrifver i stället för att i förväg undanbedja mig alla
anbud om hjälp från eder hand. Jag vill nämna, att jag aldrig
skulle kunna mottaga hjälp af er, bjöd ni mig äfven millioner.
Till följd af edert kärlekslösa ränksmideri kom ni mig i min
ungdom att tro, att er son Ludvig älskade mig; ni lät mig på det
obarmhärtigaste växa in i den ljufva tron, att jag skulle bli hans
gemål — och ni gjorde mig olycklig för lifvet; ty ni borde hafva
vetat af, att han älskade en annan.
Jag säger ej, att ni är skulden till den olycka, som nu timat,
det vore orättvist att hafva ett sådant påstående och jag vill ej
vara så hård och omänsklig, som ni en gång var mot Elsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
