Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 48. På sabbatsmorgonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den aflidne skarprättaren svept och lagd i en vacker kista, hvilken
redan på lördagen fördes till kyrkan och bisattes i det lilla
grafkapellet därstädes för att på söndags förmiddag grafsättas.
Grefvinnan Elsa kom själf till kyrkan och med henne åkte
dit den bedröfvade och djupt sorgklädda Magdalena.
Fröken Maria von Gryning kom äfven dit.
Begrafningen skulle ske före gudstjänstens början.
Skarprättarens graf var uppkastad på norra sidan om kyrkan
och uti den graf som var belägen bredvid hans, hvilade, sedan några
år tillbaka, stoftet efter en för oss välbekant person nämligen
mor Kitta i pörtet.
Hennes graf hade en liten kulle öfver sig; den såg helt
vanvårdad ut och hade intet kors, ej heller någon sand på krönet
af kullen, hvilken var bevuxen med vilda blommor och ymnigt gräs.
Mor Kitta hade dött för flera år sedan.
Man påstod, att det spökade kring hennes graf och man
sade äfven att det var troll, som då och då lade blommor eller
kransar på gummans grafkulle.
Att så ej var förhållandet behöfver här ej sägas: ty för
länge sedan har man nu kommit till visshet om, att några spöken
och troll ej finnas; så framt med troll ej menas samvetsskrupler,
hvilka människorna skaffa sig själfva.
Det låg verkligen då och då en krans eller bukett på mor
Kittas graf.
Det var grefvinnan Elsa Lohufvud på Stora Högåker, som
stundom företog sig att gå till kyrkogården och då ingen såg
henne, lade hon blommorna på mor Kittas grafkulle.
Elsa visste nog hon, att mor Kitta hade varit en hederlig
och god kvinna i själ och hjärta. Hon kände ju mor Kitta från
barndomen och hon kunde aldrig glömma, att det var mor Kitta,
som tog upp henne, då hon efter grefve Ludvig Lohufvuds död
blef utstött från Stora Högåker och utstött från sitt hem samt att
det var i mor Kittas pörte, som hon gifvit lifvet åt sin son,
Lill-Ludvig. Det var också mor Kitta, som var dristig nog och gick
till Stora Högåker och för gamla grefvinnan Lohufvud omtalade,
att denna blifvit farmoder och alldeles säkert var det mor Kittas
förtjänst, att Elsa blef upptagen på Stora Högåker och insatt i
sina rättigheter därstädes.
Och Elsa Lohufvud var den, som inte glömde en god gärning.
Hon ville emellertid ej i folkets åsyn pryda mor Kittas
graf, utan hon gick dit i enslighet och ingen må klandra henne
därför.
Kyrkvärdarne ansågo, att »den förbannade», som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
