Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 50. Felslagna förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kap. 50.
Felslagna förhoppningar.
Vi veta af det föregående, att grefvinnan Elsa Lohufvud i
sig själf var ett folkets barn. Hon var från storgården under
Funkhammar och hennes flicknamn var Elsa Andersson.
Hennes båda föräldrar voro nu döda.
Fadern hade varit en hjärtegod människa, som förstod att
ordentligt sköta sin gård och var mycket mån om att göra ordentliga
dagsverken vid Funkhammar, i den mån han var skyldig
därtill.
Hennes mor däremot hade visserligen varit en duktig
husmor, men hon hade haft det stora felet, att hon varit mycket
högfärdig och därigenom blef hon elak.
Det torde vara i godt minne, att hon gjorde vid Funkhammar
en alldeles falsk beskyllning mot Jerker, blott för att skilja honom
från Elsa, som hon ville ha förnämt gift och det torde äfven
vara i minnet, huru hon tvingade sin flicka att taga plats på
källaren i Karlstad, samt att hon var mycket stolt öfver, att Elsa
blef kallad Solen i Karlstad.
Elsa hade två syskon, en bror och en äldre syster.
Brodern var gift och hade många barn samt hade en föga
indräktig skolläraresyssla i Dalarne.
Systern var också gift. Hennes man var banvakt vid en
gren af de då nyligen öppnade svenska statens järnvägar.
Båda syskonen hade ganska mycken hjälp af Elsa, sedan
hon flyttat till Stora Högåker och kommit på god fot med gamla
grefvinnan Louise Lohufvud.
Elsa hade ärft sin faders lynne och var alldeles icke stolt.
Hon talade ogeneradt om sin bror, den fattige skolläraren
och om sin syster och svåger, banvaktsfolket; och lika litet drog
hon sig för att bistå syskonen med råd och dåd, när hon ansåg
sådant vara behöfligt.
Därför var det alldeles ej underligt, att hennes syster,
banvaktshustrun Hilma Sandvall, när den ohyggliga olyckan inträffade,
att hennes man blef öfverkörd och dödad af tåget, vände
sig till grefvinnan Elsa Lohufvud med bön om hjälp.
Detta hände vid tiden för fröken Maria von Grynings och
Magdalena Svennlunds afresa till Sydamerika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
