Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 50. Felslagna förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
539
— Det är mycket illa. Det är dock en dotters plikt att
vara sin moder lydaktig.
— Men det är hon inte. Säger jag något åt henne, svarar
hon mig alltid i snäsig ton: »Du pratar, mamma!» — »Hvad
du jämt och ständigt käxar, mamma!» — »Det där begriper du
inte, mamma!»
— Sorgligt!
— Goda Elsa, du måste försöka att få makt öfver min nicka.
— Jag skall försöka.
— Jag har ingen annan än dig att lämna henne till, om
jag skulle falla ifrån, Elsa.
— Kära Hilma, skräm inte upp dig själf.
— Min Jenny tjänar själf sitt bröd på barnhemmet och hon
kan inte taga vara på Matilda.
— Nej det är gifvet.
— Och bror Gustaf i Dalarne kan inte heller taga sig an
Matilda.
— Nej, det kan man ju inte begära.
— Han har ju så många barn själf att tänka på.
— Ja, ja!
— Och inte äro hans inkomster heller så stora.
Den sjuka började bittert gråta.
Grefvinnan Elsa tröstade henne då, sägande:
— Kära Hilma uppskaka dig inte. Jag lofvar dig, att jag
skall göra allt, hvad i min förmåga står för att rycka upp Matilda
och ombilda henne till en bra och duglig människa.
— Tack, tack goda Elsa!
— Men fortfor grefvinnan, nog kommer det att blifva strid
emellan Matilda och mig, innan jag lyckas.
— Den envisa flickan!
— Jag vill inte hålla tyst med det för dig, kära Hilma, att
jag anser, det Matildas uppfostran är alldeles försummad.
— Ja, Gud tröste mig, jag vet det Elsa och detta grämer
mig både natt och dag, ja, det plågar mig mycket värre än
det onda, som jag har i bröstet.
— Tänk nu ej därpå vidare.
— Min svaghet för Matilda, klagade den sjuka emellertid
fortfarande, blir både min skam och flickans ofärd.
— Nej, nej; jag har ju lofvat, att jag skall ta hand om
henne.
— Jenny höll jag så strängt till ordning och skick.
— Hon sköter sig ju också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
