Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 50. Felslagna förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
548
mig an den där flickan — Gud hjälpe mig och henne, sade
grefvinnan Elsa, under det att hon suckande lade en krans af
blommor rundt om den dödas hufvud. — Stackars Hilma, tillade
hon ömt seende på sin aflidna syster, du hade allt ett tungt kors
att bära på, då du hade kring dig det där barnet och dessutom
din slarfvige och supige man. — Det var godt för dig, att du
fick komma till ro. Jag fruktar, att hvad jag än kommer att
företaga mig med Matilda, det blir lönlös möda. Men jag skall bjuda
till af all min kraft att hålla mitt löfte till den döda och jag vill
bedja Gud om hjälp för flickan, mera förmår jag inte göra.
En af liksveperskorna, mor Hedblom, en gammal och erfaren
kvinna, hade hört de sista lågt uttalade orden af grefvinnan
Elsa och inföll nu:
— Ja, nådig grefvinna — man kan inte här i lifvet göra
mer än bjuda till — men en del — det har jag då själf fått
pröfva på och erfara — blir dock aldrig annat än frat — odågor,
hur man än bär sig åt med dem — och det kvittar lika,
om man sedan använder lock eller pock — Gunås så visst är
det så.
— Ja, ni har rätt, mor Hedblom — det är visst och sant,
svarade grefvinnan suckande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
