Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 52. Furstinnan Eveline Bolsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
566
barnen i kloster. Dit sändas ju alla, som man af en eller annan
orsak vill göra oskadliga eller osynliga.
— I kloster! suckade den gamla föreståndarinnan för
pensionen. Ja i kloster inneslöt man ju äfven mig. — Dock jag
klagar inte. — För den unga människan, som aldrig sett lifvet,
aldrig blifvit förgiftad af världslig flärd och kärlek till dess ytliga,
förintande njutningar kanske det är lyckligast att fristäderna i
kloster finnas till. — Men hårdt är det dock att inneslutas där.
— — Mariana blir kvar hos oss.
Och den gamla, blida pensionsföreståndarinnan, tog när Mariana,
hennes i särskildt beskydd anbefallda lilla pensionär, kom in
till henne, flickans vackra hufvud mellan sina händer, kysste henne
ömt och sade:
— Min lilla vän, jag har haft bref från din mamma.
— Jaså, svarade Mariana lågt. Hon frågade så litet efter
bref, hvilka ju ej mycket skulle kunna intressera henne.
— Din mamma ämnar gifta om sig, fortfor föreståndarinnan.
— Jaså, sade Mariana lika lågt och intresselöst som förut.
— Och din mamma skall flytta långt, långt bort, fortsatte
den gamla moderliga vännen.
— Hvart då?
— Jo till det kalla, mörka Ryssland.
— Usch! sade Mariana och såg förskrämd på
föreståndarinnan. — Och jag? tillade hon frågande. Får jag inte bli kvar
här? — Säg, skall jag tagas härifrån, från de goda och kära
systrarne säg? Säg, att jag får stanna, bad hon ångestfullt.
Lojheten hade försvunnit. Detta var en sak, som intresserade
henne.
Föreståndarinnan log.
— Mariana mitt kära, älskade barn, du får stanna här
hos oss.
— O, tack, tack!
— Din mamma anser detta vara bäst för dig.
Uppgifvande ett jubelrop kastade sig Mariana i
pensionsföreståndarinnans armar och kysste henne. Den faderlösa och så
godt som moderlösa flickan rent af jublade af lycka, för det att
hon fick stanna i pensionen, där hon kände sig så fri och lycklig,
hvilket hon alldeles säkert icke skulle hafva gjort, om hon kommit
hem till sin mor, hvilken hon ju knappast kände.
Efter en stund frågade föreståndarinnan:
— Nå min snälla Mariana, nu skall du uppriktigt svara
mig på ett spörsmål som jag vill göra dig. Lofvar du att svara
mig uppriktigt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
