Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 57. Ressällskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
611
— Ja.
— Det ser hon inte ut för.
— Inte är hon någon ungdom heller, sade Boris skrattande.
— Nej, det förstås.
— Se så, nu äro vi framme vid stationen. — Du glömmer väl
inte, att du nu är furstinnan Mariana Bolsky!
— Nej, jag skall komma ihåg det. — Det här är ju alldeles,
som det plär stå att läsa i böcker.
— Vid en enlevering eller hur?
— Ja.
— Men det är dock en väsentlig skillnad. Vi äro icke ett
älskande par; vi äro i stället bror och syster.
— Gud ske lof för det, bifogade Mariana.
Vagnen stannade. Dörren till ekipaget slogs upp och
bangårdens bländande belysning strålade emot de flyktande
syskonen, om man får kalla dem syskon, hvilket ju är ganska
oegentligt, men dock förklarligt.
Boris förde Mariana direkte in uti första klassens restaurationssal,
i hvars ena hörn dold af en i charmanta färger målad
skärm satt en liten grupp damer och herrar.
Samtalet var mycket lifligt och ganska underligt att höra,
emedan det fördes delvis på franska, delvis på tyska och delvis på
polska språket.
De båda polska damerna voro gulbleka i hyn till följd af det
myckna drickandet af starkt té. De voro dyrbart men smaklöst
klädda, mumsade på turkiska konfektyrer och smuttade då och då
på iskyld likör, som stod framför dem i hvar sitt glas.
De tre herrarne rökte ryska cigaretter och drucko wermuth.
Då fursten kom tillsammans med Mariana, vände sig de tre
herrarne blinkande af hemligt förstånd med honom, hvilket Mariana
alls icke märkte och naturligtvis icke kunde hafva tanke på, då
hon hade fullt förtroende för fursten och trodde, att han ville
hennes bästa.
— En af de våra? frågade den äldste af herrarne furst Bolsky
på polska, hvilket språk Mariana ej förstod.
Fursten skakade på hufvudet.
— Inte?
— Nej, inte ännu, svarade Boris och såg på sitt ur.
— Men är på god väg att bli det, hä?
— Alldeles.
— Hvad är klockan?
— Om tjugu minuter går tåget, mitt herrskap.
Furst Boris hade sagt till Mariana, att de skulle få sällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
