Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kap. 61. Slutet på Marianas äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
642
honom tärande hemlighet eller också att han grubblade på någon
outförbar favoritidé.
Det var någonting underligt, gåtfullt med denne man.
*
— Ja, ja! — Det är sant! — Det är bättre, att en man
dör för folket, än att hela folket förgås!
Dessa ord yttrade till sig själf italienaren Orsini, där han
låg på gräsmattan i Lonleaus park.
— Det är en stor, en nobel sanning! fortsatte han sin
monolog.
Efter ett uppehåll fortfor han:
— Ja, ja, det måste ske! — Det skall ske! Friheten,
jämlikheten, rättvisan måste råda öfver hela jorden — äfven om
dessa sköna rättigheter för mänskligheten skola köpas med lif
för lif!
Det var en underlig, en hemsk monolog han förde, och
slutet blef icke mindre hemskt, än början varit.
— Jag måste offras! utropade han och gjorde därvid en
gest full af kraft, men likväl parad med förtviflan.
— Ja, jag måste — jag måste offras! Jag måste offra mig
själf! — Liksom romaren, som red ned i klyftan i det gamla Rom
en gång i gråa forntiden, så måste jag också gifva mitt lif för
millioners frihet!
Han gjorde ett uppehåll, under hvilket han tycktes
koncentrera sina tankar på något visst, och utbrast därpå:
— Ja, jag måste rädda folket!
Det var underligt att tänka sig denne unge man tala så.
Han fortsatte:
— Hvad är mitt lif emot ett helt folks frihet och lycka!
Det fanns väl icke mer än ett svar på den frågan. Men
ej kunde man lätt förstå, hvad hans lif, hvad hans, den unge
mannens vara eller icke vara hade med ett folks lycka att göra.
— Jag offrar mitt lif med glädje!
Det var något vildt, något onaturligt vildt uti hela hans
väsende vid detta utrop.
Men hastigt tycktes hans kraft brytas och han klagade
högljudt:
— Men — min mor — min egen arma, älskade mor! —
Den unge mannen, hvilken låg rak lång på den mjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0642.html
