Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 61. Slutet på Marianas äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
643
gräsmattan under en af trädgrupperna uti Lonleaus förtjusande park,
tryckte nu ansiktet mot gräset och grät vildt — grät
konvulsiviskt.
Men denna svaghet varade ej länge.
Gripen af en fanatiskt flammande hänförelse, hvilken gaf
återsken uti hela hans ansikte, lyste i hans blickar och gaf rent
af något sublimt öfvernaturligt kraftigt åt hela hans varelse, lyfte
han de tårdränkta händerna mot de helt sakta på den delvis klara
himmelskupan seglande ljusa skyarne och utbrast halfhögt men icke
förty triumferande:
— O, du barnsliga svaghet, hvad vill du väl med ett
manligt hjärta! — Bort! — Bort! — Min moder skall gråta —
gråta öfver sin son! — Men det blir ej sorgens tårar, hon
skall komma att fälla! — Nej, nej, det blir stolthetens — kärlekens
tårar, som hon skall gråta vid en hjältes graf! —
Lugnare, men likväl uppfylld af fanatism, fortsatte han efter
ett ögonblick:
— En af världens största och ädlaste nationer skall för
evigt i tacksamt minne bevara det namn, som jag bär, det
namn, som min fader gaf mig, det namn, som du gaf mig,
älskade moder!
Triumferande fortsatte han, ej mera så lugnt som sist
reciterade ord yttrades:
— Ja — du skall ej gråta af sorg, moder! — Du skall
förstå det sublima! Du skall gråta af stolthet, ty frihetens
vänner skola aldrig glömma din son! De skola lära sina barn hans
namn, moder! De skola aldrig glömma det stora verk, han
utfört!
Åter gjorde han en paus, hvarefter han utbrast:
— Ja, jag skall fylla mitt värf — trogen i döden för
fosterlandets heliga sak — för frihetens, den gyllne frihetens
återupprättelse!
Icke anande någons närvaro i denna aflägsna del af den
stora slottsparken, just den del däraf, hvilken blifvit lämnad
åt naturen själf och därför hade en vild prägel, hade den unge
Orsini gifvit fullt lopp åt sina tankar och klädt dem i ord.
Han blef därför ytterst illa anfäktad, trots så modig han
var, och han spratt häftigt till samt lät de högtidligt upplyftade
händerna sjunka i yrande hast eller i alla händelser betydligt
fortare än han hade höjt upp dem och gestikulerat under sin
långa monolog, då han hörde en mjuk och behaglig kvinnostämma
plötsligen och alldeles oförberedt kalla honom vid namn.
Hastigt vände han sig om och såg fröken Mariana von Kampf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
