Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 61. Slutet på Marianas äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
645
— Jag förklarar mig för min egen skull, sade Orsini.
— Det är en annan sak.
— Ni vet, att jag är kritiker, inte sant?
— Jo, jag har den äran.
— Men hvad ni inte vet, helt säkert inte vet, det är, att
jag icke blott är kritiker och författare, utan äfven aktör.
— Åh, hvilken komplicerad förmåga!
— Då ni fann mig här, gestikulerande och uttalande
mystiska ord och meningar, var jag sysselsatt med att här, då jag
trodde mig vara fullkomligt obemärkt, inöfva en roll i en liten
teaterpjes, som jag själf skrifvit och uti hvilken jag lofvat utföra
ett parti.
— Helt visst kommer ni att göra furour uti er roll och
hvad är mera naturligt, då ni själf har skrifvit pjesen och
således kan af er roll skapa just den typ, som föresväfvat er
under författandet af rollen, sade Mariana. Men, förlåt mig, att jag
störde er. Jag har här inväntat tiden för att börja min lektion
med fröken Magdalena. Jag ville hälsa på er, innan jag gick,
eftersom jag kommit att sitta i er närhet. Hade jag gått utan
att hälsa och ni fått se mig, skulle ni möjligen hafva kunnat
få dåliga tankar om mig, och det vill jag inte, att ni skall ha,
signor, sade hon leende.
Han gjorde en artig komplimang för henne.
Mariana gjorde nu en afskedshälsning och ämnade gå.
Då lossnade i detsamma från hennes arm ett armband,
som hon fått till gåfva af Boris Bolsky, och föll ned för hennes
fötter.
— Oj! Mitt armband! utropade Mariana. Hur lätt skulle
jag inte ha kunnat gå det förlustig.
Orsini skyndade fram och tog upp armbandet. Då fick han
se en inskription på innersidan och läste inskriptionen, hvilken
hade följande lydelse:
»Till Boris bäste vän, Mariana. — Glöm ej Boris Bolsky!»
Då Orsini läste denna inskription, började hans ögon glänsa,
såsom Mariana aldrig sett dem glänsa förr, och då han räckte
Mariana det ganska dyrbara guldarmbandet, passade han på och
lutade sig fram mot henne samt sade mycket ifrigt, men icke
förty med nästan hviskande stämma:
— Gud vare pris.
— Hvarför jublar ni i ett tag så? frågade Mariana
leende.
— Ni är frihetsvän!
— Ja, det kan ni ha rätt i, sade hon skrattande. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
