Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 62. Attentatet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
649
— Jag kan inte underlåta att omtala en scen som
passerade där.
— Tala.
— Samtalet föll händelsevis på Victor Hugo och hans
landsflykt.
— Den store författaren till Ringaren i Notre Dame!
— En af gästerna, en viss herr Jaubert, som ville ställa
sig in hos Napoleonerna, började genast tala illa om honom.
— Det kan jag tänka mig.
— Då uppreste sig Alexander Dumas’ ädla natur och med
snillets och vältalighetens kraft tvingade han mannen till tystnad
genom att högt och djärft säga:
«Det bästa beviset på Victor Hugos höga dygder ligger
just uti hans landsflykt!»
— Bravo!
— Jag har äfven varit i tillfället att på närmare håll se
kejsar Napoleon den tredje, hvilken själf anser sitt eget jag
såsom det viktigaste i hela Frankrike.
— Sfinxen! mumlade den anarkistiskt anlagde furst Boris
Bolky och knöt mekaniskt sin ena hand.
— Kejsar Napoleon den tredje har ingenting imponerande i
sitt yttre. Hans längd är medelmåttig men hans hållning är
militärisk. Hans ansikte, denna en evigt arbetandes själs mask, är
orörligt, hans panna är hög och dyster och i hans minspel röjes
aldrig på förhand det, som rör sig inom hans tankevärld. Hans
läppar äro fina, bleka och tunna samt purpras sällan af ordens
glöd; men deras form är vacker och det sväfvar ibland omkring
dem ett drag, som förråder, att godmodighet icke helt och hållet
är en bannlyst gäst hos Napoleon.
Hans ögon äro matta speglar, men man misstager sig, om
man kallar dem uttryckslösa; ty när man länge skådat m i dem
och icke blott länge utan äfven djupt, då upptäcker man långt,
långt bort i bakgrunden de lurande blickarne, hvilka småningom
framtränga till det yttre ögonhvalfvet och där förvandlas de till
en skarp, nästan hemsk låga.
Man ser då de arbetande tankarne; man ser, hur dessa
blickar med osviklig fasthet aktgifva på allt: människor, saker,
händelser.
Napoleon talar långsamt, han så att säga vänder ordet flera
gånger, innan Han låter det passera lapparne. Men detta kommer
sig ej af att han på något sätt har svårt att tala eller uttrycka
sig utan därför att han vill visa sina åhörare, att han icke
lättsinnigt framkastar sina ord och att han förstår hela deras vikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
