Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 63. Ett nederlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
670
anlände en morgon i Juli månad till Lyon, hvarest en rättegång
skulle hållas.
Sedan han tagit in på ett af de förnämsta värdshusen i staden
gjorde han sig hos värdshusvärden underrättad om platsens
märkvärdigheter och nöjen.
Värden, Boniface hette» han, smickrad af detta förtroende,
försäkrade under en djup bugning, att tidsfördrif ej felades nu i
Lyon, emedan en teatertrupp besökte staden och det dessutom
hölles ting där, hvilken senare anmärkning åtföljdes af en uppmaning
till den resande att öfvervara rannsakningen samma morgon,
emedan en stråtröfvare då skulle få sin dom.
Främlingen gjorde några invändningar mot denna uppmaning
på den grund, att han såsom varande obekant på orten
sannolikt icke blefve insläppt i rättssalen.
Denna svårighet undanröjdes dock genast af den pratsamme
värden, som försäkrade sin förnäme gäst, att en person med hans
utseende med den största lätthet skulle beredas plats uti
justitiepalatsets plenisal. Och f Or att göra denna försäkran ännu vissare
åtföljde han den resande till gudinnan Justitias boning och
föreställde honom så fördelaktigt för sina vänner, domarens skrifvare,
att han erhöll plats i rättegångssalen helt nära domaren,
just då stråtröfvaren skulle börja sitt försvar.
Den främmandes eleganta personlighet och hans städade
uppträdande ådrog sig för ett ögonblick rättens uppmärksamhet, till
dess att fången frågades, om han hade något ytterligare att
invända.
Den anklagade förklarade sig vara oskyldig till det föröfvade
röfveriet och att det skulle finnas personer, blott han vore i stånd
att framdraga dem, som kunde intyga, att han var på annat ställe,
när brottet föröfvades.
I samma ögonblick kastade uslingen sina blickar på främlingen
och utbrast i en ton af den vildaste glädje:
— Är det möjigt! samt nedföll afsvimmad på golfvet.
Ej utan svårighet återställdes han och på domarens vänliga
fråga om orsaken till hans besynnerliga förhållande, svarade han
slutligen med tårar i ögonen:
— O, huru förunderligt! Denne herre, som sitter här till
vänster, kan vara mitt vittne.
— Huru! sade domaren. Är det möjligt?
— Ja.
— Är det ej blott en undanflykt för att undandraga er lagens
rättvisa dom?
— Nej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
