- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
685

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 63. Ett nederlag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

685

         En gång, då domens tempelklocka ringer
         All världen samman uppå Herrens bud,
         När för en vink utaf Allfaders finger
         Hvar boja löseis, hvarje rigel springer,
         Då på rättvisans vågskål skall bli pröfvadt
         Ej hvad vi trott, men hur vår tro vi öfvat
         Och om vi älskat mänskorna och Gud.

Denna vers i sången tilltalade den hatiska och hämndtörstande
Mathilda ännu mindre än den föregående och hon lämnade sin
plats vid dörren i konversationsrummet samt förargade sig åt de
applåder, som ljödo från musikrummet.

Hon gick ut i vestibulen och nalkades med en hållning värdig
en furstinna brunnsanstaltens vaktmästare, hvilken för tillfället
stod där.

— Vaktmästare, sade hon till honom med en nedlåtande ton,
känner ni igen sir St. Johns?

— Ja, svarade vaktmästaren, som, då han blifvit tilltalad,
artigt tagit af sig mössan. Sir St. Johns är för tillfället uppe på
Moohöjden.

— Då han kommer tillbaka, anhåll, att han gör ett besök hos
mig i min våning.

— Som befalles.

— Jag är friherrinnan von Schönberg.

— Har den äran att veta det och rekommenderar mig hos
fru friherrinnan, sade vaktmästaren och bockade sig aktningsfullt
för den strama damen.

Men då Mathilda gick vidare, såg hon ej den fula och föraktliga
min, som vaktmästaren gjorde, då han såg efter henne och ej
heller hörde hon den högst oangenäma kritik, som han hviskade
fram för sig själf, under det att han ryckte på axlarna:

— Högfärdiga sjåp! — En uppkomling förstås! Ingen skall
kunna inbilla mig, att den där är något finfint i sig själf. Hennes
blod är nog inte blått utan i stället tegelrödt som mitt och andra
stackares.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0685.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free