Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 66. Societetslif på Skagersbrunn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
735
— Som pratas!
— Just så — Hela tiden är en måltid, som går upp som en
sol och ned som en pannkaka.
— Högt smaklig rätt.
— I alla händelser är det bäst att vara lugn som en
filbunke, ty allt har en ända — ja, korfven har ju till och med
två. —
— Bravo! —
Häradshöfding Waldenberg omtalade nu, under den ystra
munterhet, som var honom så egen.
— Jag hade en studentkamrat i Uppsala, hvilken en gång
under sin studietid såg sig nödsakad att bära sina bästa kläder
till en pantlåneinrättning — något, som ännu i dag icke så sällan
lär förekomma bland studenter. —
Vid terminens slut fick han dock penningar hemifrån, och
löste åter ut kläderna, hvarefter han reste hem.
Dagen efter hans hemkomst besiktigade hans mor hans
garderob, och hon fann då det omniösa pantnumret, som ännu satt
kvar å öfverrocken.
— Hvad är det här för nummerlapp? frågade hon sonen,
som i detsamma kom in till henne.
— Ah — det där — det härrör nog från sista studentbalen,
då jag aflämnade min rock till garderobsvaktmästaren — det
är nog han, som fäst numret på öfverrocken och sedan glömt att
taga bort det, svarade han.
Modern nöjde sig med denna förklaring och sonen lämnade
henne. Men något senare ropade hon honom till sig igen och
frågade:
— Ha då också de här byxorna varit aflämnade till
garderobsvaktmästaren?
Sonen, den spjufvern, som såg det betydelsefulla pantnumret
sitta kvar äfven på pantalongerna, lät likväl ej bringa sig ur
fattningen, utan svarade helt käckt:
— Ja, mamma, det ha de — nämligen hos vaktmästaren i
garderoben på badhuset.
Man kunde ju ej annat än skratta åt den putslustiga
berättelsen, isynnerhet som häradshöfding Waldenberg omtalade den på
sitt alldeles särskildt roligt sätt. —
I ett hörn af rummet uppehöll sig för tillfället ett älskande
par, hvilket hviskade de sötaste ord till hvarandra.
Svärmiskt frågade hon:
— Är du riktigt säker om, att du älskar mig för min egen
skull?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
