Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 68. En öfverlistad räf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
744
— Jag vet, hvad ni vill säga. Det var angenämt att träffa
er; nu kunna vi måhända få talas vid. Kom med.
— Jag ber. Jag kan inte, mister Warnwright.
— Inga men och inga om sade mister Warnwright på sitt
vanliga rättframma och icke så litet burdusa sätt.
— Ni får ursäkta, men — — —
— Kom!
— Nej, jag känner mig så trött.
— Då skall ni ta er en promenad i skogen.
— Men jag försäkrar — — —
— Frisk luft gör er bara godt.
— Jag har frisk luft här på verandan.
— Hallå! Åh, kom ni bara.
— Jag har en sådan gemen hufvudvärk.
— Bah! Då är det just ett ypperligt botemedel att inandas
barrdoft och att insupa morgonluften i fulla drag. En
promenad in på Moohöjden skall göra er godt, stärka edra krafter,
lifva ert humör och jaga hufvudvärken åt fanders. Kom S:t
Johns och följ mig.
Det var, som nämndt är, den gamle amerikanen, kvilken
kom ut ur sin vid Skagersbrunn förhyrda bostad för att taga sin
vanliga morgonpromenad. Och den som gjorde sig all möjlig
möda för att afslå hans enträgna begäran att få sällskap, var
som sagdt, ingen mindre än S:t Johns, hvilken alldeles mot sin
vana denna dag var tidigt uppstigen och stod på sin veranda
rökande en fin havanna, just som mister Howard Warnwright gick
förbi på väg till Moohöjden.
Den gamle amerikanen var sträf som vanligt, rak som en
yngling och han var klädd i grå turistdräkt af ylle, en bredskyggig
filthatt satt på hans hufvud och i ena handen hade han en
väldig ekpåk försedd med brådd. — Det var hans vanliga dräkt
vid morgonpromenaden.
För att ej visa sig allt för oartig och i all synnerhet som
sir S:t Johns ville stå på intim fot med den gamle, stenrike
sydamerikanen, fanns det till sist ingen annan utväg för honom än
att följa med.
De båda herrarne följdes åt upp på Moohöjden.
Mister Howard Warnwright slog genast in på en af de stigar,
som förde uppåt bergstrakten, eller närmare bestämdt, till
Häxtornet.
— Ni plägar ju vanligen gå ned åt sjön, inte sant, mister
Warnwright, anmärkte sir S:t Johns.
— Jo, jo, det är nog sant det, svarade amerikanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
