- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
782

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 70. Herrskapet Hallonskog

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

782

fästad på sitt toddyglas kanske för att dölja sin sinnesrörelse,
kanske äfven för att ej bli distraherad.

— Jag är född långt in i Värmland af fattiga föräldrar och
jag måste naturligtvis tidigt ut i världen för att förtjäna mitt
bröd och för att lära ett yrke.

Jag blef trädgårdselev på Stora Högåker och var utlärd
trädgårdsmästare vid aderton års ålder, då jag fick plats som,
trädgårdsmästare just vid Stora Högåker; det var just vid samma
tid, som det var ett sådant förbaskade bråk om ”Solen i Karlstad”,
hvilken skulle gifta sig med Jerker, hennes ungdomstycke,
men i stället gifte sig med grefve Ludvig Lohufvud. Ja, du
känner väl till det där?

— Ja, något! svarade Anders och drack.

— Olyckligtvis hade herrskapet i en af granngårdarne en
förtjusande dotter, som hette Eva och olyckligtvis var den
sextonåriga ängeln förtjust i allt, hvad blommor hette, hvarför hon
ofta tog sig en promenad till stora Högåker och uppehöll sig
många timmar i sträck i den vackra trädgården därstädes, som
jag skötte. Vi kommo således mycket ofta i beröring med
hvarandra och följden däraf blef — att vi i ett lägligt ögonblick
svuro hvarandra evig trohet.

— Jo, jo.

— Så långt var allt godt och väl, fortfor Anders värd efter
en lång och ihärdig blick ned i toddyglaset; men vi hade gjort
upp räkningen utan värden och vid närmare eftersinnande insågo
vi det själfva, hvarför vi beslöto att hålla saken hemlig i afvaktan
på hvad som komma skulle.

Vi träffades fortfarande och ett halft år lefde vi som ett
par turturdufvor.

Men så gick jag till granngården och såg på dess lilla
trädgård — — —

— Mest för Eva kan jag tro?

— Lita på det.

— Känner till det där.

— Och en dag just som jag i hennes fars trädgård skulle
få den tjugonde kyssen för dagen af henne, så gick denna kyss
så att säga af på midten. —

— Aj för tusan!

— Förhållandet var, att en bakifrån väl applicerad örfil:
kastade mig helt och hållet ur positionen.

— Fadern!

— Ja, det var Evas far, som här uppträdde i försynens
roll, när vi som bäst höllo på att njuta af den förbjudna frukten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0782.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free