Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 14. Tårar båta föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
865
hos Setterlund. Men jag vill dock ej döma. Kanske jag själf har
större fel än han, sade kyrkoheirden. Jag vet en gammal sentens,
som är sann och som jag ofta själf begagnat till andra; må jag
ej glömma den själf.
— Hur lyder den sentensen min bror 1 frågade Bernhard Ek.
— Jo, så här:
Om du vill säll igenom lifvet vandra,
Så sköt dig själf och bry dig ej om andra.
— En mycket sann och god sentens. Den skall jag verkligen
teckna mig till minnes, sade Westerberg.
— I kommen således i morgon till prästgården?
— Ja, allesammans.
— Nå då skola vi tillsammans börja belägringen af mina
föräldrars hjärtan.
— Den belägringen skola de nog ej kunna motstå.
— Och mam — — fru Westerberg är ju så god och tager
emot min lilla flicka till inackordering, under den tid, hon
kommer att vistas här i Karlstad för att lära sig ett och annat?
yttrade Bernhard, under det hans ansikte sken af glädje.
— Ja, hjärtans gärna, herr Ek.
— Tack.
Kort därpå tryckte han sina vänners händer till afsked.
En stund därefter åkte Bernhard från Karlstad mot sitt hem,
dit han hoppades hinna, innan dansen på ängen skulle vara slut.
Då han kommit till samma backe, på hvilken vi en gång
förut sett honom stanna, dröjde han äfven nu några ögonblick
där och förtjustes ännu mer än förut af den härliga utsikten, ty
det brokiga vimlet på prästgårdsängen, hvilken syntes från denna
backe, förhöjde taflans skönhet.
Snart drogs dock hans uppmärksamhet därifrån af en sång,
livilken hördes från hagen, utmed hvilken vägen löpte:
Hvad sörjer du öfver och är så blek,
Carina, min hvita dufva?
Sörjer du öfver, att lyckan dig svek,
Att nöden ej flydde för lek och smek,
För kärlekens kutter ljufva?
Ack mången älskat mer än du
Och måste öfvergifven nu
Så ensam på sorgerna rufva.
Hvad sörjer du öfver, min lilja skär
Och lutar din krona mot marken?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
