Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 14. Tårar båta föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
869
En elegant landå rullade fram på vägen.
Uti åkdonet sutto grefvinnan Elsa Lohufvud och Magdalena
Svennholm, som efter den gamle sydamerikanen Warnwrights
död återtagit sitt svenska namn.
De talade om Ludvig, som fortfarande var i Sydamerika
för att ordna om gamle Warnwrights dödsbo.
Plötsligen höll kusken hästarne inne.
— Hvad är det Larsson? frågade grefvinnan Elsa.
— Det ligger en kvinna framstupa midt öfver vägen.
— Jesus, Guds son!
De gingo alla ur åkdonet och, skyndade fram till kvinnan,
som de lyfte upp. Hon var afsvimmad.
— Vi taga henne med oss till Stora Högåker, sade grefvinnan.
Vi få skicka bud till Karlstad efter läkare.
— Det är Ulla, vackra Ulla, sade kusken.
Hon lades i vagnen och färden fortsattes så snabbt som
möjligt till Stora Högåker.
Ulla hade hört skottet, som magister Setterlund affyrat mot
sig själf och hon hade sett honom falla. Förfärad hade hon
sprungit upp och flytt, men krafterna hade snart öfvergifvit
henne och hon hade fallit sanslös på vägen.
Vid ankomsten till Stora Högåker hade Ulla återfått sin
sans, men hon syntes vara svårt medtagen och hon talade sådana
underliga saker, att man fruktade för, att hon hade feberyrsel,
hvarför bud sändes redan på aftonen till Karlstad efter läkare
och till Sättra by efter Ullas föräldrar.
Ulla fortfor med sitt underliga tal om att man skulle söka
magister Setterlund vid bäcken.
Hvilken bäck kunde man ej utgrunda; men då magistern
dagen därpå ej hördes af i prästgården, beordrade länsmannen i
orten skall efter honom och man fann honom verkligen liggande
vid en bäck, krampaktigt omfattande bösspipan med sin då kalla
hand. Ett själfmord förelåg, det syntes väl — kanske Ulla skulle
tunna gifva besked om orsaken, när hon blefve så frisk, att hon
kunde spörjas därom.
Man behöfde ej vänta så länge på förklaring. Bernhard hade
gjort anmälan till biskopen om Setterlunds lättjefulla lif och
orsaken till själfmordet låg i klar dag.
Man beklagade Ulla, som blifvit förförd.
Hennes föräldrar ville ej taga mot henne i hemmet. De
sågo i henne sitt sorgebarn. Då beslöt grefvinnan Elsa, att Ulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
