- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
877

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 78. Jordbäfningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

877

— Jag har tänkt.

— Nå?

— Den vigseln måste bli kort.

— Kort eller lång hör ej till saken.

— Jag har rådfrågat mitt samvete och det säger ja, sade
Fra Angelo.

Ett tvåfaldt utrop följde.

— I giften er ej för världslig glädje, fortfor munken, utan
blott därför, att edra själar äro med hvarandra i kärlek förenade;
är det ej så?

— Jo, Fra Angelo, svarade Sanzi och Margarita på en gång
så trofast.

— Men, sade munken, jag kan ej — jag har ej krafter att
genomgå ritualen.

— Gif oss din välsignelse,

— Jag skall, om ni tillåten, läsa den tyst.

De svarade ej.

— Viljen I det?

— Ja, svarade Sanzi.

Och i den djupa, dystra tystnaden där läste Fra Angelo
helt tyst vigselritualen och slutligen sade han:

— Tagen hvarandra i hand, högra händerna, om i det
kunnen.

De gjorde så och hörde, hur han med darrande röst sade:

— I Faderns, Sonens och den helige andes namn, amen.

Så blef allt tyst.

— Gud och hans heliga moder bevare eder, tillade han
och före eder ur denna fara.

Knappast hade Fra Angelo sagt detta, förrän ljud hördes
ofvan dem.

— Hör, sade Sanzi. Vi äro upptäckta!

Han ropade, så högt han förmådde och de hörde ett svar.

De nygyftas glädje kände inga gränser.

Sanzi tog sin hustru i sina armar och skyddade henne från
stenar och murbruk, som nu föllo ned på dem.

I sin glädje tycktes de hafva glömt Fra Angelo.

Slutligen erinrade de sig likväl honom och tilltalade honom;
men han svarade ej och de trodde, att han sof.

Så kom stunden, då de kunde se stjärnorna genom en
öppning i ruinerna och då trodde de sig vara säkra om sin räddning.

När slutligen öppningen var så stor, att de kunde krypa ut
genom den, sade Pietro till Margarita:

— Kom donna Sanzi, du skall vara den första härifrån.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0877.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free