Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 80. På nyårsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
897
”Det var ett på en gång fasansfullt och beundransvärdt
skådespel. Fyra nätter behöfde vi icke tända på ]jus, emedan det
var ljusare än annars midt på dagen. Tidt och ofta hördes små
explosioner liknande bösskott och man såg en kolsvart rök hvirfla
upp därefter. Inom några ögonblick antog denna en rödaktig
färg och blef slutligen eldröd; ett svalg af lågor öppnade sig då
för våra blickar och efter en timmes förlopp voro åter några hus
nedbrända till grunden. — — — När vi omsider beslöto oss för
att lämna staden, stodo redan flera gator i ljusan låga. Elden
hade fattat i husen på ömse sidor om gatorna och bildade
flammande hvalf tvärs öfver dem. Hettan tvang oss naturligtvis att
fly därifrån. Endast med möda lyckades det oss att slutligen
hitta en väg, där vi kunde komma fram utan att sveda ögonbrynen
på oss.”
— När man själf bevittnat dylika härjningar af eldens
raseri eller endast läst beskrifningar däröfver, frågar man sig själf,
om detta verkligen är samma beskedliga och tjänstvilliga eld,
som kokar vårt kaffe, värmer våra kakelugnar, gräddar våra
pannkakor och lyser oss på våra baler och supéer.
— Ja, man kan fråga sig, om det är möjligt, att dessa
vänliga och humana lågor skola kunna blifva ett dylikt allt slukande
monster, så fort man endast släpper dem lösa och fria.
— Ja, så sannas då äfven här det klassiska ordspråket,
att man må drifva naturen ut med eldgaffeln, så kommer den
likväl igen.
— Det fatalaste härvidlag är, att man nödvändigt skall stå
i beroende af detta farliga naturväsen och i hemlighet måste
krusa för detsamma i stället för att en gång för alla förvisa det
från allt, hvad människoboningar heter.
— Så är det i sanning. Och äfven om vi kunde bekväma
oss till att sitta i skumrasket hela vinterkvällarne och ersätta
brasan med ett par skinnpälsar, hur långt skulle vi ändå komma
utan elden?
Åter hördes från salen, där dansen för en stund slutat, en sång:
Glädjen har flytt från min sång
Ty denna dag skall bajadèren
Hälsa er den sista gång.
Men då fjärran från er jag vistas,
Hafvet mellan oss utbreder sig,
Glömmen då ej denna bön:
Tänken på mig; ty jag är
Bajadèren!
Farväl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
