Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 80. På nyårsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
900
förut föraktade rivalen och bad honom öfvertaga ledningen af
orkestern vid bröllopet samt komponera en vals Sofia till ära.
Strauss, den vänligaste människa under solen, lofvade
uppfylla hans begäran.
— De vilja förödmjuka mig, tänkte han, men jag förlåter
dem; ty jag får därigenom på bröllopsdagen njuta af Sofias åsyn.
Må hon bli lycklig och aldrig ångra sitt val.
— Det var modigt gjordt, sade grefvinnan Malin Stålsko.
Bolsky fortfor:
— Strauss satte sig att komponera den utlofvade valsen.
Denna komposition skulle bli en tolk af hans djupa lidanden,
hans grämelse, hans kärlek; den skulle ingifva henne, om icke
kärlek så dock deltagande. — Sent på natten, då alla redan
länge njutit hvila, tog han sin violin, kastade upp ett fönster och
stirrade ut i den kalla, hemska natten. Djupa voro hans
fantasier, då han under den tysta midnatten klagade sin smärta för
de ensliga stjärnor, hvilka mildt och vänligt blickade ned på
honom mellan molnens mörka bäddar. De sågo ej så kallt på honom,
gom på den älskade. Underbara, fulla af passion voro hans toner;
men de förklingade i rymden, de nådde ej något mänskligt öra
mer än kompositörens. Stundom darrade en vemodsfull tår i hans
ögonfransar; han tänkte på henne, som hade förskjutit honom, på
henne, som satt en isande köld emot hans glödande kärlek. —
Bröllopsdagen var inne. Den stormande passionen hade
inspirerat honom, han hade komponerat en vals, en vals, ur hvilken
hvarje ton, hvarje takt talade om längtan, kärlek, hopplöshet och
förtviflan — eller var den en den mest rörande bön om
deltagande. —
Den stora Sperlsalen vimlade af, sköna, rikt smyckade damer.
Skönast bland dem framstrålade dock Sofia, lik en dyrbar solitär
ur guldets matta infattning. Den lilasfärgade atlasklädningen med
de rika blonderna kring de mjälla, rundade armarne, den
smakfulla blomsterkransen och de fladdrande banden, den lätta slöjan,
som täflade med halsen i hvithet, den blommande myrtenkransen
på det guldlockiga ljusalfhufvudet, den af briljanter strålande
sevignéen på hennes bröst, den doftande buketten vid hennes barm
— allt syntes med stolthet glädja sig öfver lyckan att finna en
plats hos den skönaste af brudar — icke för att pryda, men för
att prydas af henne. De diamanter, som hon bar, strålade i
högre glans och hennes blommor skälfde i yppigare färger än de
andras.
Strauss, en mager, blek man med mörka lågande ögon,
skarpa, uttrycksfulla drag, svart, yfvigt hår och bleka kinder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
