- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
903

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 80. På nyårsdagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

903

Dessa fyra människor voro för våra läsare väl bekanta
personer. De kommo långväga ifrån, ända från Sydamerika.

Den äldste af herrarne var Jerker, hvilken i reda penningar
hade förvandlat alla sina egendomar och hjordar uti Argentinska
republiken samt begifvit sig hem till Sverige. En af de andra
herrarne var grefve Ludvig Lohufvud och de två öfriga personerna
voro baron Axel Lejonman och hans friherrinna Adèle född
Haraldson.

— Tänker du redan i afton resa ut till Stora Högåker,
Ludvig? frågade Jerker.

— Nej, det är så sent, att jag väntar därmed till i morgon,
ehuru jag brinner af längtan att få råka Magdalena och min mor.

— Tror nog det, sade Jerker; men äfven jag håller före,
att det är bäst, att du dröjer i Karlstad öfver natten.

— Det skall verkligen bli skönt att få en supé efter
färden, sade Axel Lejonman; jag känner mig riktigt hungrig.

— Det göra vi nog alla. Vi skola väl hålla tillsammans på
hotellet i afton?

— Naturligtvis.

— Lofva mig, att ej i brådrasket skvallra om, att jag
kommit hem till Värmland, bad Jerker.

— Det lofvar jag, sade Ludvig Lohufvud. Men väl vet
jag, att min mor kommer att ansätta mig med frågor om farbror.

Nu körde de in på Karlstads gator och inom kort stannade
kibitkan utanför stadskällaren, där de resande stego ur och
skaffade sig logis, hvarefter de inom kort läto servera sig en god
gemensam supè uti ett enskildt ruin, emedan de ej ville gå ned
i källarsalen och äta.

Det blef ett gladt samkväm, hvilket emellertid uti det hela
taget bar en prägel af allvar och högtidlighet. Det var ju också
en helt naturlig sak, att de fyra vännerna skulle känna sig
ganska högtidliga till mods, då de nu hade kommit tillbaka till
fäderneslandet.

Underliga hade deras öden i sanning varit, men försynens
nåd hade dock vakat öfver dem.

Ej var det underligt att Jerker kände sig högtidlig till mods,
då han tänkte på, hur han som ung växt upp och sedan förtjänat
sitt bröd här i Värmland och hur han svärmat för Elsa, den
vackra bondflickan, hvilken hade skänkt honom sin genkärlek.

Han genomgick i sitt minne, hur han gått till Elsas
föräldrahem för att fria, hur han blifvit afsnäst af hennes mor och
hur han låtit mor Kitta säga sig, hvad Elsa tyckte om honom.
Han mindes, hur han mött Elsa och hur de talat med hvarandra,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0903.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free