Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 80. På nyårsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
905
Uti friherrinnan Lejonmans hufvud trängdes äfven en massa
minnen med hvarandra.
Hon hade ju växt upp i Karlstad hos sin goda far, general
Haraldson och Tilda — som väl nu vore död, enligt hvad hon
kunde tro.
Hon mindes, hur hon förgäfves klappat på sin för henne
alldeles obekanta fasters, friherrinnan Lejonman i Stockholm,
hjärta och hur Tilda skrifvit bref på bref till friherrinnan med
begäran om hjälp, utan att de blefvo bevärdigade med något svar
— tills omsider hjälp kom, af friherrinnan, såsom de trodde, men
i verkligheten af baron Örnnäbb och unge Lejonman.
Hon mindes, när hennes kusin kom till Karlstad, hur goda
vänner de blefvo, huru de kommo öfverens om att blifva ett, och
huru Axel Lejonman öfvertalat Tilda och henne själf att vara
honom följaktiga till Stockholm, där de under antagna namn
blifvit föreställda för friherrinnan Lejonman, hvaremot baron
Örnnäbb efter någon tid blifvit invigd i mysterierna och ställt sig
på de ungas sida. — Och gamla friherinnans upptäckt af rätta
förhållandet, hvad hon väl mindes den. — Så blefvo då ändtligen
Axel Lejonman och hon förlofvade, med gamla friherrinnans
bifall.
Men gamla friherrinnan kunde aldrig glömma, att Adèle ej
var af adlig härkomst. Hon kunde aldrig förlåta henne, att hon
var född till ett borgerligt namn; fastän friherrinnan dock tills
vidare höll god min.
— Men så dog hastigt baron Örnnäbb.
Gamla friherrinnan hade haft respekt för honom. Nu hade
hon fria händer och hennes son var utrikes samt var sjuk. Hvad
var väl då naturligare, än att friherrinnan skulle erbjuda sin
blifvande sonhustru att fara ut till sin son och vårda honom
under hans sjukdom, ett erbjudande, hvilket naturligtvis Adèle med
största tacksamhet mottog. Och hon reste efter den resplan, som
friherrinnan utstakat och i det sällskap, hon valt.
Men hur besviken och förtviflad hade Adèle icke blifvit, då
hon alldeles oförmodadt fann, att hon blifvit på det ohyggligaste
sätt narrad af sin fästmans mor och att hon långt ifrån att resa
till London, i stället förrädiskt fördes till Sydamerika, där hon
såldes till ett allmänt hus för att offras på lastens altare.
Det var Adèles egen förtjänst, att hon hade kraft och
karaktär att trotsa de ohyggliga kvinnohandlarne, i hvilkas händer
hon kommit och att hon kunde behålla sin jungfruliga renhet,
trots den osunda atmosfär, i hvilken hon kommit.
Men kärleken vakade öfver henne. — Och nu återkom hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
