Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Parlays pärlor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som om var och en önskade att genast få rusa på
dörren.
»Hör I» befallde Parlay.
Under tystnaden tycktes de yttre bränningarna
ha blivit ovanligt högljudda. Man hörde ett starkt
dån.
»Det börjar bli hög sjö», sade någon, och alla
rusade bort till fönstren.
Mellan de glesa kokospalmerna tittade de ut till
havs. En regelbunden rad av stora, blanka sjöar
rullade in mot korallkusten. I några minuter
betraktade de den egendomliga synen och talade med
låg röst, och under dessa få minuter blev det klart
för alla att vågorna tilltogo i storlek. Det var
hemskt med denna stigande sjögång i den döda
stiltjen, och deras röster blevo omedvetet ännu mera
dämpade. Gamle Parlay skrämde dem plötsligt med
sitt kackel.
»Ännu är det tid att ge sig ut till sjöss, mina värda
herrar. Ni kunna låta edra livbåtar bogsera er över
lagunen.»
»Det här reder sig nog, min gubbe lilla», sade
Darling, styrmannen på Cactus, en reslig ungdom
på tjugufem. »Vinden är nordlig och stryker förbi.
Vi få inte en pust med av den.»
Det gick som en suck av lättnad genom rummet.
Samtalet började på nytt, och rösterna blevo högre.
Flera av uppköparne gingo till och med tillbaka till
bordet för att fortsätta med att se på pärlorna.
Parlays gälla kackel steg allt högre.
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
