Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Parlays pärlor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sattes nu i dans av den första stormilen och
tvärstannade med spänd kätting. Muihall och flera av
karlarna ramlade omkull då Malahini ryckte och
slet i sina ankaren.
Och så blev det vindstilla. Den glidande
stiltjeströmmen hade nått dem. Grief strök eld på en
tändsticka och den oskyddade lågan brann utan
att fladdra i den stillastående luften. Det rådde
en töcknig skymning. Molnhimlen, som fortfarande
sänkte sig liksom den gjort i timtal, tycktes nu ligga
ända nere på havsytan.
Roberta stramade till sina kättingar, då orkanen
stångades med sitt andra huvud, och skonare efter
skonare följde raskt hennes exempel. Havet kokade,
vitt av raseri, med små spottande vågor. Malahinis
däck skälvde under besättningens fötter. De hårdt
spända fallen hamrade mot masterna, och hela
riggen började trumma vildt som om den misshandlats
av någon stark hand. Det var omöjligt att vända
ansiktet mot vinden och andas. Det upptäckte
Muihall, där han tillsammans med de andra sökt skydd
bakom kajutan, och hans lungor fylldes på ett
ögonblick av en sådan massa luft som han ej kunde
driva ut, att han nästan var kvävd innan han kunde
vända bort huvudet.
»Det är otroligt», flämtade han, men ingen hörde
honom.
Herrmann och flera kanaker kröpo föröver på
händer och fötter för att låta det tredje ankaret
gå. Grief rörde vid kapten Warfields arm och pe-
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
