Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Parlays pärlor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gamle Parlay stirrade, försökte fåfängt röra på
den ena armen och slog upp ögonen. De glimmade
till igenkännande.
»Mina värda herrar», viskade han stapplande på
orden, »glöm inte . . . auktionen . . . klockan tio . . .
i helvete.»
Han tillslöt ögonen, och underkäken tycktes vilja
falla ner, men han behärskade förintelsens vanmakt
tillräckligt länge för att ge ifrån sig ett sista högt
och spefullt skratt.
Där uppe och där nere bröt helvetet löst. De
hörde åter stormens gamla välbekanta dån.
Mala-hini tog emot stöten med sin bredsida och prässades
ner så att ena relingen låg under vatten, medan
skrovet beskrev en båge som ankarena tvingade det
till. De lovade bidevind och så kom skutan på
rätt köl. Propellern vreds rätt och maskinen sattes
åter i gång.
»Nordväst!» ropade kapten Warfield till Grief då
han kom upp på däck. »Vridit sig åtta streck i ett
nafs!»
»Nu kommer Narii aldrig över lagunen», anmärkte
Grief.
»Då driver han tillbaka hit till oss, gudnås!»
| V. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
