Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
dets förtroendeman Charles Lindley oeh Landsorganisationens
sekreterare Per Bergman öppet i pressen, att arbetsvilliga,
som användes för att utföra stadgestridigt blockerat arbete,
icke vore strejkbrytare.
Visserligen stödde sig dessa uttalanden på principiellt
viktiga interna grunder, i det den fackliga ledningens prestige
blivit hotad och förnärmad, men de inneburo likväl en
enastående brytning med blockaddoktrinen. De
accepterade blockadbryteriet i en av dess mest utpräglade
former,’ nämligen arbetsvägrarnas ersättande med större
styrkor av arbetsvilliga. Efter Ådalshändelserna i fjol troddes
sådana arbetsmobiliseringar vara så gott som omöjliggjorda.
Ett år senare dirigeras stora förband av arbetsvilliga till fyra
norrländska hamnar med regeringens och myndigheternas löfte
om absolut upprätthållande av ordningen och med
arbetar-ledningens välsignelse — den senare visserligen endast
motiverad av överensstämmelse mellan arbetsgivarnas
arbetsbefräm-jande intresse och dess egen disciplinära exekution.
Arbetsköparna hade all anledning att vara belåtna. Själva hade
de varit övertygade om att den tiden, då de i större utsträckning
kunde använda sig av strejkbrytare för att piska arbetarna till
underkastelse, var tilländalupen i och med Ådalsmorden 1931. Detta
hade också arbetarna trott. Vid de fem Ådalskamraternas öppna
gravar hade de svurit att aldrig glömma det brott som det
kapitalistiska samhället begått i den heliga profitens intresse. De lovade
varandra att de för framtiden skulle hålla arbetsplatserna rena från
det samhällets avskum, som kallas strejkbrytare. Icke endast
arbetarna själva deklarerade detta, utan jämväl deras s. k. ledare.
Vi minnas med vilken energi Social-Demokraten gick till rätta med
dem som voro ansvariga för morden i Ådalen den 14 maj 1931 och
med strejkbryteriet, som var den omedelbara orsaken till det
inträffade. Tre dagar efter Ådalsdagen skrev Fredrik Ström på
ledarplats i ovannämnda tidning följande:
De stupade fem arbetarna i Ådalen har mäktat mer än
även de starkaste krafter och makter i tiden.
Hädanefter skall aldrig någon arbetsgivareförening våga
sända ett reguljärt strejkbrytarband att försöka taga brödet
ur munnen på fattiga arbetare.
Hädanefter skall ingen länsstyrelse våga sända
militärstyrkor med skarpa vapen mot fredliga arbetare.
Hädanefter skall ingen officer våga nedskjuta en vapenlös,
en värnlös arbetarskara.
Hädanefter skall ingen regering kunna leka med elden i en
tid av social oro, arbetslöshet, nöd och förtvivlan.
Fjorton månader senare kunde arbetsköparnas speciella organ
triumferande konstatera att dessa deklarationer voro värdelösa. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
