Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huru noshörningen fick sin veckiga hud.
Av Rudyard Kipling.
Det var en gång en parser, som bodde på en
obebodd ö i närheten av Röda havetB strand,
och från hans hatt åferstrålade solen med mer
än österländsk glans. Och parsern bodde på den
där ön i Röda havet, och det enda han hade
var en hatt och en kniv och ett fotogenkök av
den där sorten, som man aldrig får röra vid.
Och en dag tog han mjöl och vatten ooh
korinter ooh katrinplommon och socker och allt
möjligt gott och gjorde sig en kaka, som var
två fot i genomskärning och tre fot hög. Det
var verkligen en utsökt delikatess (det ordet är
det något hokospokus med), och han ställde
kakan på fotegenköket, ty han fick röra vid det,
ooh så gräddade han kakan, tills den blev
riktigt god och brun och luktade, så att det
vattnades i munnen på parsen. Men just som han
skulle äta den, kom en noshörning ned till
stranden. Han kom från det inre av ön, som var
alldeles obebott, och han hade ett horn på nosen
cch två pliriga ögon och ganska litet
levnadsvett. På den tiden satt noshörningens hud tätt
efter kroppen. Några rynkor eller veok kunde
icke alls förmärkas. Han såg alldeles ut som
noshörningen i en Noaks ark, men det är klart,
att han var mycket större. I alla fall hade han
inte något levnadsvett då, och han har det ej
heller nu och kommer aldrig att få det. Han
sade »haauh!» och parsern lät kakan vara och
klättrade upp i toppen på ett palmträd, kläddi
intet annat än sin hatt, från vilken solstrålarna
återstudBade med mer än österländsk glans. Och
noshörningen Blog omkull fotogenköket med nosen,
och kakan rullade ned i sanden, och han högg
den med noshornet och åt upp den, ooh så
gick han, viftande på svansen, tillbaka till öns
alldeles obebodda inre, som ligger i närheten av
Mazandernaöarna, Sokatra och de större
tropikernas utskjutande uddar. Då steg parsern ned från
sitt palmträd, reste upp fotogenköket och
upprepade följande rim, som du kanske inte har
hört förr, och som det därför är så gott att jag
låter dig höra nu:
Den som tar en kaka,
sådan parser baka,
han får följden smaka.
Och det låg mer i de orden än någon kan
tro.
Ty fem veckor därefter blev hettan kring
Röda havet så stark, att alla, som hade några
kläder på sig, togo av sig dem. Parsern tog av
sig hatten, men noshörningen tog av sig huden
och kastade den över skuldran, när han gick
ned till stranden för att bada. På den tiden
knäpptes den igen med tre knappar under och
såg ut som en regnrock. Han sade inte ett ord
om parserns kaka, för den hade han ätit upp,
ooh något levnadsvett hade han inte då och inte
nu och lär väl aldrig få heller. Han vankade
raka vägen ner i vattnet, blåste upp bubblor
med nosen, och huden hade han lagt ifrån sig
på stranden.
Bäst som det var, kom parsern gående ooh
fick se huden. Då log han så brett, att leendet
gick två gånger omkring hans ansikte. Sedan
hoppade han tre gånger omkring huden och gnuggade
händerna. Därpå giok han till sitt tält ooh fyllde
hatten med kaksmulor, ty parsern åt aldrig
annat än kaka och sopade aldrig i sitt tält. Han
tog huden och skakade och skrubbade den och
gnuggade in den med så mycket torra, hårda,
vassa kaksmulor och brända korinter som kunde
fastna i den. Sedan klättrade han återigen upp
i toppen på palmen och väntade på att få se
noshörningen komma ur vattnet och kläda på
sig.
Och det gjorde noshörningen. Han knäppte
huden med de tre knapparna, och det kändes
som när man fått skorpsmulor i sängen. Då
ville han klia sig, men det gjorde saken värre,
och så lade han sig ned i sanden och rullade
och rullade och rullade, och för var gåDg han
rullade stucko honom kaksmulorna allt värre
och värre och värre. Då sprang han till
palmtiä-det och började att skubba sig så mycket han
orkade emot det. Han skubbade sig så mycket
och så hårt, att huden lade sig i ett stort veck
över skuldrorna och i ett veck under honom,
där knapparna suttit, men de voro nu
avskubbade, och så skubbade han benen, och så fick
han veck på dem också. Hans lynne blev
alldeles fördärvat genom skubbningen, men
kaksmulorna blevo ingalunda förändrade. De sutto
innanför huden och fortforo att plåga honom.
Och så gick han hem, högst förgrymmad och
full av skråmor. Från den dagen till den i dag
är, har emellertid varenda noshörning stora veck
på huden och ett mycket dåligt lynne, vilket
kommer sig av kaksmulorna i skinnfodret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
