Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ena, representerad af engelsmännen, har bemödat
sig att på det noggrannaste utleta, hvilka de
historiska personligheter varit, som antydas i
sonetterna, medan den andra, som har till målsmän
tyskarne och bland dem främst Shakspeares bekante
utgifvare Delius, gör dikterna endast till fria
poetiska utgjutelser. Men den förra åsigten har många
olika tydningar för gåtan. Enligt engelsmannen
Drakes afhandling öfver Shakspeares sonetter
(1817) skulle den unge mannen vara den ofvan
nämnda Henry Wriothesly, sedermera lord
Southampton, till hvilken Shakspeare förut,
som vi sett, egnat »Venus and Adonis» och
»Lucrece», och sonetternas »begetter»,
M:r W. H., skulle icke vara någon annan
än han, — en hypotes, som, ehuru den har
många anhängare, dock måste anses osannolik,
dels emedan formen för tillegnan icke passar
in på lord Southampton och hans initialer, dels
ock emedan det vore orimligt, att en bokhandlare
början af sextonhundratalet på ett sädant
familjärt sätt vände sig till en lord. Lika omöjlig visar
sig äfven en annan teori, hvars upphofsman är
Brown (1838), enligt hvilken M:r W. H. skulle
vara William Herbert, sedermera lord Pembroke,
till hvilken jemte hans bröder den första upplagan
af Shakspears dramer af 1623 var egnad af dess
utgifvare, Shakspears kamrater vid teatern,
skädespelarne Heminge och Condell; äfven detta
antagande visar sig omöjligt af samma skäl som det
föregående, hvartill kommer att lord Pembroke var
betydligt yngre än Shakspeare, hvadan en mängd
häntydningar ej på honom passa in, utom det att
han flere år före sonetternas utgifvande upphörde
att heta Mr William Herbert. I begge fallen
har man lagt hufvudsaklig vigt på uttrycket
»begetter», såsomn betydande skapare eller alstrare,
sonetternas andliga upphof, då det dock helt enkelt
bör fattas såsom åsyftande den, hvilken varit
upphof eller orsak till deras utgitVande på tryck.
Dessa äro de båda förnämsta historiska
åsigterna om sonetterna. Utom de nämnda personerna
har man äfven haft på förslag en William Hart,
en slägting till skalden, vidare en obekant
William Hughes, ett antagande, beroende på en
förmodad ordlek i 20:de sonetten; ja, man har till
och med velat tyda dem allegoriskt och hänföra
dem på drottning Elisabeth sjelf, hvilken skalden
under denna förklädnad skulle hyllat. Slutligen
har äfven den åsigten uttalats, först af en bland
skaldens bäste engelske utgifvare Dyce (1857) och
efter honom vidare af Gerald Massey (1864), att
man hos Shakspeare bör skilja mellan personliga
sonetter, som verkligen beröra hans egna personliga
förhållanden, och »dramatiska» sonetter, hvilka
vore sådana, i hvilka. han uttalar andras känslor.
Dessa andra skulle enligt Massey vara dels lord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
