Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Southampton, åt hvars romantiska kärlek till den
sköna Elisabeth Vernon skalden i dem gifvit
poetiskt uttryck, dels den sköna damen sjelf, som
lärer haft anledning till svartsjuka på sin kusin,
miss Penelope Rich, dels slutligen lord Pembroke,
för hvilkens räkning de sista 26 sonetterna vore
författade till den nämnda miss Rich. Äfven denna
åsigt visar sig både af inre och yttre grunder
ohållbar: det är nemligen i hög grad osannolikt,
att Shakspeare skulle kunnat göra ett sådant
kärleksförhållande mellan förnäma personer till föremål
för en mängd dikter och låtit dem cirkulera bland
sina vänner, utan att detta förhållande, som
dessutom skulle fortgått under en lång följd af år,
skulle gifvit anledning till någon skandalös
utläggning hos samtida författare.
Den motsatta åsigten gör sonetterna endast och
allenast till fria utgjutelser af skaldens fantasi,
hvarvid förhållandena först skulle vara fingerade
och sedan poetiskt behandlade. Denna åsigt hvars
målsman, såsom nämndt, är Delius, och som ifrigt
uppehålles af sonetternas senaste öfversättare i
Tyskland, Otto Gildemeister, stöder sig hufvudsakligen
derpå, att den andra åsigten leder till
orimliga följder, att den ej är stödd på ett enda
historiskt faktum, att ställen förekomma i
sonetterna, som ej med den äro förenliga, t. ex. der
skalden talar om sig sjelf som en gammal man,
hvaremot alla svårigheter skulle lösas med
antagande af dikternas ursprung ensamt ur skaldens
fantasi, hvarvid den hufvudsakliga inre grunden
för åsigten blefve den iakttagelsen i afseende på
det poetiska skapandet, att detta icke med
nödvändighet binder sig vid yttre, verkligt upplefda
händelser, utan kan hålla sig till och bearbeta
sådant stoff, som blott är fantasins verk. Vi anse
oss härvid böra anmärka, att om sådant någon gång
kan hända och äfven har händt, så torde det dock
höra till sällsyntheterna, att en skald af verklig
halt grundar en hel följd af dikter endast på en
sådan fantasiverklighet, utan att hafva det ringaste
stöd i den yttre verkligheten och lifvet.
Visserligen skulle på sådant sätt Shakspeares mycket
omtalade förtviflade objektivitet, som i dramerna
kommer oss att alldeles förgäta skalden för de
bilder, han framtrollar, äfven i hans lyrik visa sig
vara gällande, och sonetterna skulle således
allesammans kunna kallas dramatiska. Men äfven med
antagande af denna deras objektiva karakter,
hvilken isynnerhet varit välkommnen för dem, hvilka
på ett något borneradt sätt velat rädda skalden
från misstanken att stundom hafva lefvat i
tvetydiga förhållanden, kan man lika litet här som
vid dramerna anse skaldens produkter vara ett verk
endast af hans fantasi eller antaga situationerna
vara rent af uppdiktade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
