Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utan att ingå i några gissningar rörande
Shakspeares besjungne vän, hvilka alltid torde blifva
fruktlösa, helst som de för bedömande af dikternas
poetiska halt och uppfattningen af dem ej ega
någon betydelse, låtande således den
literaturhistoriska gåtan vara, hvad hon är, — en gåta,
måste vi dock opponera oss mot den senare
åsigten af nyss antydda grund. Ingen skald, och allra
minst en sådan äkta realist som Shakspeare,
skrifver väl någonsin om hvad han icke erfarit eller
åskådat i inre eller yttre hänseende, utan att han
derför nödvändigt behöfver göras moraliskt
ansvarig för innehållet af de sålunda uppfattade och
framställda lifsbilderna. Vår åsigt är den, att vissa
sonetter tydligen och bestämdt äro personliga och
syfta på skaldens egen inre erfarenhet; andra äro
uttryck för stämningar, som finna sin motsvarighet
karakteristiska ställen inom de dramatiska styckena,
såsom t. ex. den berömnda 66:e sonetten, som
har en slående likhet med Hamlets allbekanta
monolog: »Att vara eller icke vara»; slutligen
finnas äfven sådana, i hvilka skalden, han må nu
teckna hvad han personligen upplefvat eller icke,
alla händelser ger uttryck åt en erfarenhet, hvilken
han kläder i poetisk drägt, och der har äfven
begagnar det gifna motivet såsom ett tema, hvilket
han stundom i oändlighet varierar, dels för
att afvinna det alla de sidor, som äro poetiskt
intressanta, dels också någon gång rätt och slätt
för att öfva eller glänsa med sin formella färdighet
att lösa ett spetsfundigt poetiskt problem. Men
i alla händelser tro vi äfven för de ytterligaste.
försöken i denna väg ett bestämdt erfaret motiv
ur verkligheten ligga till grund, ty de flesta
dikterna bära en allt för karakteristisk pregel af lif,
för att vara s. k. kammarpoesi, äfven om kammarpoeten
hette Shakspeare.
Alltså: enligt vår mening hafva de flesta af
dessa sonetter afseende på lefvande personligheter
och verkliga förhållanden. Utan ett sådant antagande
skulle flere af dikterna ej kunna förklaras,
såsom den 107:de sonetten. för att taga ett exempel.
Ja, sjelfva den mystiska slöja, som sprider
en viss halfdager öfver dem alla, torde kunna
gälla som ett bevis för, att de hafva något
personligt i sig, ty en sådan naturlig clair-obscur kan
svårligen vara gjord. Dessutom förefaller äfven
den jemna och säkra ton, i hvilken flertalet är
hållet, såsom nödvändigt framspringande ur
verklighetens rot, då något sådant svårligen kan
tänkas fullkomligt sväfvande i luften. Slutligen
ligger äfven, oaktadt all variation af grundtemat, en
viss enformighet, i god mening nemligen, eller
kanske rättare enhet — icke blott i färg och ton,
utan i uppfattning — öfver det hela; och säkert
torde vara, att i en diktcykel, uppkommen på olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
