- Project Runeberg -  Sonetter /
16-17

(1871) [MARC] Author: William Shakespeare Translator: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af Petrarca fastställda. Sir Philip Sidney, hvars
sonetter utkommo 1591, är den ende, som fullt
följer denna stränga form. Derefter utkom 1592
»Delia», en samling af 57 sonetter af Daniel,
hvilken först begagnade den modifierade form,
som sedan Shakspeare upptog, och hvarom vi
strax skola tala; 1594 utgaf Constable en samling,
»Diana», samma år Drayton »Ideas Mirror», och 1595
utkommo Spensers »Amoretti», 88 sonetter,
tillegnade hans hustru, hvilka fördunklade de redan
nämnda, — att ej tala om skalder af en lägre rang.
Slutligen framträdde 1609 Shakspeaers sonetter.
Men då den stränga form, som bildades af
Petrarca för det rimrika italienska språket, som
bekant, fordrar först tvenne quatrainer (fyrradiga
strofer) med blott tvenne rim, hvarvid första, fjerde,
femte och åttonde raderna rimma, liksom andra,
tredje, sjette och sjunde, samt derpå tvenne terziner
(treradiga strofer) med två eller mnöjligen tre
rim i olika flätningar, bortkastades i Daniels af
Shakspeare upptagna form denna stränghet, och
den fjortonradiga sonetten indelades i tre quatrainer,
hvardera med sina två rim vexlande för
hvarannan rad, samt slutligen en kuplett om två rader
begge utgörande ett rimpar. I afseende på rimmen
kunde manliga och qvinliga efter behag vexla
med hvarandra. Det är klart, att formnen härigenom
blef lättare att handtera, på samma gång
äfven anläggningen pä en bestämd point blef
skarpare utpreglad. För en öfversättare återstå ändock
tillräckliga svårigheter till följd dels af språkets
samnmanträngda natur, hos Shakspeare stundom
ökad till det otroliga, dels ock af de egendomliga,
ofta icke alls skrädda, men i hög grad karakteristiska
och slående uttryck som allmänhet tillhöra
Shakspeares stil. Att mildra dessa, blir visserligen
någon gång en nödvändighet, men man
bör dock väl akta sig för att vattna ut de kärnfriska,
originella uttrycken och ordställningarna hos skalden,
emedan just dessa utöra ett väsendtligt drag
i hans skaldefysionomi. Med den i botten sunda
och sedliga åskådning som tillhör Shakspear,
bör man icke taga anstöt af ett och annat kraftord,
hvilket i sonetterna gifver en påminnelse om
liknande företeelser inom hans dramatiska stycken,
hvarjemte man alltid bör komma i hog, att Shakspeare
var en son af sin tid, och att mycket, som
nu kan förefalla oss främmande vid sidan af det.
förträffliga, tillhör icke blott honom, utan hans
tidehvarf. Detta gäller icke blott de genialiska
kraftuttrycken, utan äfven och i synnerhet det skrufvade
antitetiska i stilen, hvarifrån ej ens Shakspeare
gick fri, ehuru han bär liksom i dramerna,
så vidt man nemligen kan skilja mellan äldre och
yngre sonetter, synes ha arbetat sig ifrån den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:11:08 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sonetter/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free