Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
20.
En qvinnas anlete dig egenhändigt
Naturen gaf, idol för min passion;
En qvinnas ädla hjerta, dock beständigt.
Ej vexlande i falska qvinnors ton;
En blick, som deras klar, men mera trogen,
Som allt förgyller, hvad den blickar på;
En manlig hy, långt mer än andras mogen,
Som stjäl mäns hog och kvinnors likaså.
Först skaptes du till kvinna, men naturen,
När du var färdig, i sitt verk blef kär,
Gaf dig ditt plus af kraft, och skiljemuren
Emellan oss oöfverstiglig är.
Men då du skapad blef att qvinnor tjusa,
Gif mig din tro, med älskog dem berusa!
—
21.
Jag är ej lik den sångmö, som sig mödar
Att nyttja sminkad skönhet i sin vers,
Der himlen sjelf som prydnad öfverflödar,
Och allting skönt påhänges härs och tvärs;
Som stolta liknelser vill sammanpara
Af måne, sol och jord och hafsens skatt,
Af vårens blomsterbarn och allt det rara,
Som himlen håller i sin hvälfning fatt.
O, låt mig ärligt, som jag älskar, skrifva,
Och tro mig, att så skön min älskling tycks,
Som någonsin en moders barn kan blifva,
Fast ej beprydd med gyllne stjernors lyx.
Så skryte den, som ledd af pratet väljer:
Jag ropar icke ut, hvad ej jag säljer.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
