Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
34.
Hvi lofvade du mig så vacker dag
Och lät mig bort förutan kappa gånga,
Så att jag fick utaf det moln ett lag,
Som döljer nu din prakt i smutsgrå ånga?
Det är ej nog, att genom skyn du ser
Och min af regn bestänkta panna torkar,
Ty pris man ej en sådan balsam ger,
Som såret,men ej sinnet hjelpa orkar.
Ej kan din skam ge läkdom åt min nöd,
Din ånger min förlust ej minska mäktar;
Förbrytarns sorg är blott ett dåligt stöd
För den, som under skymfens kors försmäktar.
De perlor dock, som gjort ditt öga vått,
Ha ersatt rikt allt ondt, som du begått.
—
35.
För hvad du gjort, du må ej mer bedröfvas;
Rosen har törnen, silfverbäcken slam,
Båd’ sol och måne kunna ljus beröfvas,
Ur skönsta knopp en mask kan kräla fram.
All verlden felar, och jag sjelf deri,
Att jag med liknelser ditt fel tycks hylla;
Bestickande mig sjelf, jag gör dig fri,
Då mer, än du begått, jag vill undskylla.
Ty mitt förstånd försvarar dina lustar,
— Din egen motpart är din advokat —
Och mot mig sjelf en rättegång jag rustar.
Så kämpar kärlek i min barm med hat,
Att jag blir medhjelp åt den hjertetjuf,
Som fräckt mig röfvar — och dock är så ljuf.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
