Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
36.
Jag tillstår det, vi måste vara tvenne,
Fast odelbar vår kärlek är och en;
Så skall den fläck, som häftar på mitt änne,
Förutan dig jag bära helt allen’.
Uti vår kärlek fins ett enda tycke,
Men i vårt lif ett agg oss skiljer åt;
Det splittrar ej i tu vår känslas stycke.
Men stjäl dock solskensstunder från vår stråt.
Ej längre törs bekant med dig jag vara,
Att min begråtna skuld ej skändar dig;
Och öppna vänskapsprof bör du bespara,
Att ej din heder röfvas bort af mig.
Dock gör ej så; jag älskar dig så mycket,
Att ock ditt goda namn är med i tycket.
—
37.
Som en försvagad fader känner fröjd
Åt kraftfull son, som tidigt verka lärde,
Så jag, som brutits ned af motgångs höjd,
Har all min tröst utaf din tro, ditt värde.
Om börd och skönhet, rikedom och snille,
En eller alla eller fler än så,
Bekrönta i ditt hjerta herrska ville,
Jag ympar in min kärlek der ändå.
Så är jag icke bruten, arm, föraktad,
Ty blott den skuggan skänker sådan kraft,
Att i ditt öfverflöd jag bor, betraktad
Som om jag del uti din ära haft.
Se till, hvad bäst är: det jag önskar dig;
Då ler ock lyckan tiofalt mot mig.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
