Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
60.
Som hafvets vågor gå till ro vid stranden,
Så ila ögonblicken mot sitt slut;
Ett räcker alltid åt det andra handen,
Och fram det går, minut efter minut.
Allt, hvad som föddes hit en gång i ljuset,
Det växer till och mognar, förr’n det dör,
Ty snart igen det vissnar bort i gruset,
Och tid, som gaf, sin gåfva sjelf förstör.
Åt ungdomsblomman ger han sista knycken,
Och rynkor lägger han i pannans snö;
Han när sig med naturens mästerstycken,
Och allting måste för hans lie dö.
Och dock — min sång skall nå till tidens gränser,
Och, trots dess makt, med den ditt minne glänser.
—
61.
Är det din vilja, att i nattens stund
Din bild mitt trötta ögonpar skall väcka?
Säg, önskar du att bryta af min blund,
Då skuggor, lika dig, mig ständigt gäcka?
Är det din ande, som så långt från dig
Du sänder bort att hvad jag gör ransaka,
Att peka skam och lättja ut hos mig,
Hvaröfver sedan du kan svartsjukt vaka?
O nej, fast rik, din kärlek är ej stor:
Det är min kärlek, som mig håller vaken.
Den trogna kärlek, i mitt hjerta bor,
För din skull gör mig sömnlös — det är saken.
Här vakar jag för dig, du vakar der,
Långt bort från mig, — men andra allt för när.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
