Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
74.
Men var du lugn! När grafvens mörka häkte
Förutan nåd mig stänger från min stråt,
Då lefver jag i dikten, som du väckte,
Och den som minne skall dig följa åt.
När du den återser, märk då i orden
Mitt bättre jag, som helgadt var åt dig.
Hvad som från jorden kom, tillfaller jorden.
Min själ är din, den bättre deln af mig.
Så har du af mitt lif blott mist dess drägg,
När kroppen dött, det rof, som maskar göder,
Det lumpna bytet för en morddolks egg, —
För låg, att du på den din tanke öder.
Ty kroppens värde är dess inre blott,
Och det fins här, och detta har du fått.
—
75.
Du är för tanken hvad för lifvet föda,
Hvad för en äng en regnskur, mild och full;
Och för din ro gör jag mig sådan möda
Som någon girig för sitt gömda gull.
Än är jag stolt att ega dig, än bara
Jag räds, att verlden stjäla vill min fröjd;
Än tror jag bäst att ensam med dig vara,
Och än att visa folk min lyckas höjd;
Ibland af jubel fyld, när jag dig skådar,
Och stundom trånande att få en blick,
Ty ingenting en glädje mig bebådar,
Som jag från dig ej får, från dig ej fick.
Så dag för dag jag frossar eller svälter, —
Än tynar hjertat, än i lust det smälter.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
