Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
104.
För mig du städs blir fri från ålderns rost;
Än ser hos dig jag samma skönhet trona,
Som då jag först dig såg. Tre vintrars frost
Från skogen skakat ned tre somrars krona;
Tre vackra vårars grönska såg jag vänd
Till gulnad höst i tidens gamla kedja;
April tre gånger är af Juni bränd,
Se’n först jag såg dig, frisk som nu, mig glädja.
Ack, dock din skönhet tör som visarn gå
Omärkligt, fast det steg ej syns, som tages;
Och så din blomning, som tycks stilla stå,
Förändrar sig, och ögat blott bedrages.
Men derför, efterverld, hör det förut:
Förr’n du blef född, var skönhets sommar slut.
—
105.
Säg ej, min kärlek är afguderi
Och att, en afgud lik, min vän tillbedes,
Fast all min sång, min ros blott en kan bli, —
Till en, om en, och aldrig annorledes.
God är min vän, i dag, i morgon god,
Och trofast bli till dödens stund han ämnar.
Derför besjunger jag med trofast mod
Blott ett, och all förändring gladt jag lemnar.
Skön, trofast, god är all min poesi,
Skön, trofast, god, i nya toner satta;
All min uppfinning tömmer sig deri, —
En treklang, som i sig en verld kan fatta.
Skön, trofast, god så ofta stått allen’:
Tills nu de trenne aldrig bott hos en.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
