Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
126.
O, hulda gosse, du, som med din makt
Ur tidens hand har glas och lie bragt,
Som, hur du åldras, grönskar och bevisar
Just med din friskhet, hur mig åldern isar!
I fall naturn, som all förstöring styr,
Dig håller åter, då du framåt yr,
Hon gör det, för att visa sin förmåga.
Och hur mot tiden sjelf hon trots kan våga.
Dock frukta den, du, hennes bästa skatt!
Hon har dig nu, men ej för evigt, fatt.
Betalning, fast fördröjd, hon lemna måste,
Och priset, det blir du, hvad än det koste.
—
127.
Svart tyckte man ej skönt i forna dar,
Och var det så, fick det ej namnet bära.
Nu är det svart, som modets välde har,
Och flärd och falskhet skämt det skönas ära.
Ty sedan man naturen härma lärt
Och styra fulhet ut med konst och glitter,
Är ej det skönas namn det minsta värdt, —
Oskäradt och till onåd dömdt det sitter.
Se, derför korpsvart är min flickas öga
Och hår också: hon sörjer, när hon ser
Dem, som naturens gåfvor gynnat föga,
Till skönhet pyntade med falskt manér.
Men så förtrollande är sorgen, flicka,
Att alla säga: så bör skönhet blicka.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
