Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
132.
Jag älskar dina ögon, som, i smärtan
Att jag är målet för din själs förakt,
Klädt sig i svart som sorguppfyllda hjertan
Och ge på mina qval medlidsamt akt.
Och, sannerligen, — morgonsoln ej gerna
Ser bättre ut på österns gråa hy,
Ej heller strålar qvällens stolta stjerna
Med halft så liflig glans ur vesterns sky,
Som dina ögon i sin sorgskrud göra: —
O, så låt sorgen träffa ock din själ,
Och miskund må ditt hela väsen röra
För min skull, helst då sorg dig klär så väl.
Att skönheten är svart, vill då jag svära,
Och fult allting, som ej din hy ses bära.
—
133.
Fördömdt det hjerta vare, som gemensamt
Gaf sår i hjertat åt min vän och mig!
Är det ej nog att mig tortera ensamt,
Men skall min vän ock trampa slafvens stig?
Ditt grymma öga från mig sjelf mig tagit,
Och än mer fast du fått mitt andra jag.
Han och jag sjelf och du ha mig bedragit:
Trefaldigt qval att bära slika slag!
Slut in mitt hjerta i din barm af jern,
Men låt det då för vännens äfven svara.
Hvarhelst jag sätts, låt mitt få bli hans värn;
Då kan väl ej så sträng arresten vara.
Den blir det dock; ty i förvar hos dig
Är jag ju din med allt, som fins hos mig.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
