Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
144.
Två flammor har jag, men af skilda rön,
Som likt två genier mitt förstånd omspinna.
Den gode engeln är en man, rätt skön,
Den onda anden är en mörklagd qvinna.
Hon, för att vinna mig åt Leviathan,
Vill locka engeln från min sida bort,
Vill skapa om mitt helgon till en satan,
Och stör hans dygd med ord af farlig sort.
Att engeln blifvit djefvul, tör jag ana,
Fast högt jag ej det påstår; lika godt!
Det såta paret styr sin egen bana,
Se’n engeln visst till hennes helfvet’ gått.
Dock intet visst skall jag derom förmoda,
Förrn onda engelns eld kört ut den goda.
—
145.
Den mun, som Amor sjelf har gjort,
Har hviskat tyst till mig: »jag hatar», —
Mig, som till den blott längtan sport!
Nu ser den, att mitt qval det matar,
Och strax den blir så mild och from,
Åt tungan lämplig näpst beskäres:
Förr van att fälla vänlig dom,
Hon nu en annan helsning läres;
»Jag hatar» får en eftertropp
Som följer så, som dagen följer
På natten, när för ljus och hopp
Den djumpt i mörkrets hem sig döljer;
»Jag hatar» — men hon skänker mig
Nytt lif igen med »icke dig».
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
