Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
152.
Du vet, att genom mened din jag blef,
Men du som min har dubbel mened svurit;
Ditt gamla trohetsband du sönderref,
Och se’n blef hat den frukt, det nya burit.
Dock — hvi för tvenne edsbrott dig anklaga,
Då jag väl brutit tjugu? — Hvad du hört
Att jag dig svor, var blott att dig bedraga,
Och all min ärlighet har du förstört.
Ty jag har svurit, att med tro och sanning,
Blidhet och kärlek du har tjust min hog,
Och för att ge dig ljus förutan blandning,
Tvangs ögat se tvärtom mot hvad det såg;
Ty jag har svurit, du var skön, du såta:
Må himlen mig så grof en lögn förlåta!
—
153.
En gång Cupido somnat från sin brand;
En nymf; som på en möjlig fara tänkte,
Vred kärleksfacklan qvickt utur hans hand
Och i en källas kalla våg den sänkte.
Och källan fick af kärleks helga glöd
En mäktig värme till att under verka,
Att hjelpa menniskor i deras nöd,
Den sjuke bota och den svage stärka.
Men vid min flickas öga åter tänd,
Hans fackla rörde på försök mitt hjerta:
Jag blef som sjukling strax till källan sänd
Att söka lindring för min grymma smärta.
Men ingen hjelp! Det bad, der jag bör löga,
Är Amors nya härd — min flickas öga.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
